Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/4

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Teater Bauer tar tempen på Göteborg

    Revyn Vanligt folk blandar skratt med allvar utan att sparka nedåt. En välkalibrerad samtidstermometer, anser Maria Ramnehill.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Teater

    Revy
    Teater Bauer
    Vanligt folk
    Brewhouse
    Manus, text och musik: Håkan Johnsson
    Regi: Erik Ståhlberg
    Koreografi: Peter Svenzon
    Skådespelare: Jill Ung, Lars Magnus Larsson, Viktoria Folkesson, Josehine Bauer, Erik Ståhlberg, Anneli Abrahamsson, Kim Lantz
    Musiker: Per Johansson, Viktor Lundin, Ossian Ward, Niklas Robertsson

    Kan man verkligen syssla med underhållning när hoten mot demokratin är allvarligare än på länge? Kan det finnas något att skratta åt i en tid när allt är till salu? Nystartade frigruppen Teater Bauer tycker nog det när de sätter upp revyn Vanligt folk på hemmascenen Brewhouse i Gårda. Revy har alltid lånat sig väl till satir och politisk teater, från Karl Gerhard via Hasse och Tage och man kan dra linjen till Gruppens kombination av feminism, politik och humor. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    I inledningsnumret vill Viktoria Folkessons konferencier sätta dagordningen med svåra frågor som hur hamnade vi här?, Vad är meningen med allt? och inte minst, Vems fel är det? Josephine Bauer tycker inte det låter så underhållande och drar igång revyns första sång. Självironiskt konstaterar de att om Vanligt folk hade varit underhållning hade till exempel Erik Ståhlberg kunnat sjunga. Sedan rör sig ensemblen mellan att skratta åt det allvarliga, skratta åt sig själva och att skratta bara för att det är roligt. 

    Vanligt folk är en välkalibrerad samtidstermometer: Håkan Johnssons manus bygger på igenkänning och driver med tankesmedjor och överklassfamiljer, med ett samhälle där allt är till salu och där man redan i förskolan ska lära ut entreprenörskap. Vilka är då “vanligt folk”? Det har Jill Ung svaret på: det är vi alla, så se upp när någon försöker göra sig till talesperson för just vanligt folk! Då och då försöker Viktoria Folkesson föra oss tillbaka till sin allvarliga konferens, men det är underhållningen som sätts främst.

    De göteborgska inslagen får publikens största jubel. “Göteborgsterapi” driver med stadens (ö)kända humor, och “Här ska staden ligga” utnyttjar den förändrade betydelsen i verbet “ligga”. Lars Magnus Larsson driver med medelklassen i en ironiskt arbetarnostalgisk sång om Göteborgs hamn. Vassast är Kim Lantz monologer om Göteborgs-Postens ledarsida och Stampens rekonstruktion. Premiärnerverna märks när timingen ibland inte är perfekt och en och annan textrad glöms bort, men det räddar man med improvisationer.

    Något svar på alla de frågor som ställts under kvällen får vi aldrig (även om Viktoria Folkesson skyller allt på kvastfeningen, den första fisk som tog sig upp på land och så småningom ledde fram till både du-reform och flumskola). Vanligt folk har däremot svaret på en annan fråga: går det att göra humor när man inte får skämta om utsatta grupper? Ja, och det kan bli ganska roligt.