Sverige är ett tyst land, anser Susanna Popova, få vågar eller vill tala fritt. Därför har hon samlat berättelser från ett antal mer eller mindre namnkunniga svenskar som förr eller senare valt att ta bladet från munnen.
På en nivå är Sverige och tystnaden ett slags uppbygglig coffee table-bok för modlösa. Björn Ulvaeus redogör för vilka våndor han genomled innan han fattade beslutet att ge sig ut i debatten om religion och politik. Amelia Adamo berättar om varför hon vågar vara privat. Och kartläsaren Tina Thörner reflekterar över sin tid som samvetsstyrd kommunalpolitiker, utom räckhåll för partipiskan.
Det bli mycket tal om föräldrarnas moral, om att göra det rätta, att det inte var så farligt som de trodde och att få tjänar på konsensuskulturen.
Vad är det då som är så farligt med att tala fritt i Sverige? Susanna Popova närmar sig några svar, och då finner boken också sin mening. I ett stycke hos Inga-Britt Ahlenius sveper "fången på fyren" förbi, kartografen på Sjöfartsverket som gick ut med att det var verkets fel att ett sovjetiskt fartyg gått på grund och börjat läcka olja utanför Nynäshamn. Han blev "topphuggen", fick plikta med sin karriär - även om han aldrig var någon fånge på en fyr. Och Jan Edling - LO-utredaren som sade upp sig i protest mot att arbetsgivaren inte ställde sig bakom hans regeringskritiska rapport - fick även han betala ett pris. Fast som han också berättar, det tog två dagar innan han hade ett nytt arbete.
Risken att sluta som "fången på fyren", även om den nog oftast är inbillad, hämmar naturligtvis frispråkigheten. Men frågan är om inte Göran Lambertz, JK, i sin beskrivning av den lilla juridiska världen där alla känner alla är orsaken mest på spåren: "... det finns inget annat alternativ i det här jobbet än att ifrågasätta mina kompisar. Det är först nu jag insett hur väldigt skadligt det är för samhällsutvecklingen att ha drivkraften att vara kompis med alla och inte vilja kritisera någon."
Tala är silver, tiga är guld - med tillhörande middagsinbjudan som bonus.