Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/7

Tack – här slipper vi pussmunnarna

På lördagen öppnar fotografen Julia Peirones stora soloutställning Girls, girls, girls på Göteborgs konstmuseum. GP:s konstkritiker Karin Brygger har sett en samling bilder som både påminner om och bryter mot idén om den behagliga kvinnan.

Fotografi

Fotografi
Julia Peirone
Girls, girls girls
Göteborgs konstmuseum
Pågår 4 november 2017 till 18 mars 2018.

Jag minns ett samtal med en äldre manlig författare, som också var litteraturvetare. Han beklagade de unga männens situation, de tycktes plötsligt vara i minoritet på författarutbildning som då var relativt ny på Göteborgs universitet. Jag kontrade med att om man tittade på vilken verklighet som de unga kvinnorna skrev fram som sin egen så var det snarast dem man skulle beklaga. Ingen begåvning i världen, inte ens en plats på författarutbildningen, är värd mer än möjligheten att växa upp utan rädsla för män, mäns våld och manliga skolkamraters makt. Inget är värt mer än att få lov att vara subjekt och huvudroll i sitt eget liv och faktiskt ha makt över detsamma. Författaren var tyst en stund. Jag förstod aldrig om han begrep vad jag menade. Jag tänkte på det samtalet efter att ha sett Julia Peirones Girls, Girls, Girls. 

Peirone har under nästan tjugo år utforskat – framförallt genom fotografi – vad det är att vara en flicka. Vem är flickan? Vad har flickan för möjligheter? Hur betraktas hon och vad gör det ständiga betraktandet med henne? Girls, Girls, Girls är hennes första separatutställning på Göteborgs konstmuseum och den är omfattande. Även om det mesta materialet är relativt nytt finns också spår från förr: genom deras närvaro får vi följa konstnärens utveckling. 

Under visningen talas det om att samtidskonst kommenterar samtiden. Nå, det är väl självklart. Men samtidskonsten skapar också verkligheten. Den gigantiska tillgång till bilder vi har i dag genom internet och till exempel Instagram styr våra liv i lika hög grad som vi styr och skapar medierna. Peirone sällar sig till den grupp av främst kvinnliga konstnärer som aktivt valt att skildra flickan så som hon är och inte så som den manliga blicken vill (och alltid velat) ha henne. Vi slipper det överdrivet sensuella och poserande. Vi slipper pussmunnar. Tack. Peirones förmåga att klicka i sekunden där misslyckandet, eller ska man säga verkligheten, träder fram är frigörande. Serierna Badland, Bump, Set, Hit and spike och More than violet porträtterar flickor på väg att bli kvinnor. Flickor som prövar sig fram, blundar, faller eller kanske blåser tuggummibubblor. Men samtidigt som serierna är befriande påminner de implicit om hur vår värld bygger på konstruktionen av kvinnor och flickor som behagfulla. Dessa bilder är den traditionens motbild. 

Det gör på många sätt ondare att betrakta till exempel serien More than violet än att betrakta en tillrättalagd modebild – åtminstone för mig som är vuxen och vet att en modebild är en konstruktion – just för att jag påminns om såret som alla flickor en dag får och många sedan aldrig lyckas läka. Såret: jag kan inte leva upp till det som förväntas, till fantasin om mig själv, som jag i värsta fall själv övertagit. Subjektens utsatthet är slående. Inte rörande, den är vass. 

Bäst tycker jag om den stora Sharphead. Från början är porträttet ett beställningsverk till Linköping universitet. Här visas Sharphead i betydligt större format än alla andra verk och till skillnad från i många av de andra bilderna äger flickan både sig själv, bilden och omgivningen. Med en vässad penna i munnen och en arrogant och/eller uttråkad blick lägger hon sig långt från underkastelse och osäkerhet. Och om vi nu utgår från att bilden också skapar oss som står utanför den menar jag att här händer något med flickan som varje flicka kan ta med sig. She gets to decide. 

Det betyder inte att bilderna av det fruktansvärda i att växa upp som kvinna och försöka lyckas med det inte ska visas upp. Vi behöver bilder av flickors och deras sårbarhet, det skavande som plågar dem. Vi behöver framförallt sådana bilder som inte samtidigt anspelar på sexualitet. Det är gammal – men dagsaktuell – skåpmat att män måste lära sig betrakta och behandla flickor annorlunda. #metoo har tacknämligt aktualiserat ämnet globalt, igen, och Peirones verk blir i ljuset av kampanjen megaaktuella. Jag är därför tacksam att det sensuella är nedtonat, även om det förekommer och det är varken märkligt eller helt fel: unga kvinnor upptäcker sin sexualitet, den är reell. Poängen är att den ska ägas av dem själva. 

Den serie jag har svårast för är den aldrig förut visade Diamonds dancing. Det har nog inte med fotografierna att göra, utan med att Peirone under visningen berättar att det på nätet cirkulerar mängder med bilder på flickor som däckat. Jag visste inte det. Det gjorde mig så ledsen att jag inte förmår sortera i hur jag ska uppfatta de stiliserade bilder på sovande kvinnor som också Peirone visar. Är dessa bilder ett sätt att återta den utsatthet som vissa uppenbarligen skapar på kvinnors bekostnad på nätet? Jag hoppas det. 
 

Mest läst