Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

"Vågen av nutida islamofobi började efter 2001 och attacken i New York. men just historierna om de vardagliga trakasserierna började jag höra runt 2004–2005, säger America Vera-Zavala, som regisserat föreställningen "Svenska hijabis".

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Svenska hijabis om livet med slöja

Att bära slöja i Sverige innebär att ständigt bli trakasserad och ifrågasatt. Nu berättar fem muslimska tjejer själva om sin vardag, i pjäsen "Svenska hijabis". Men egentligen vill regissören få folk att sluta prata om slöjan.

Knuffar, aggressiva kommentarer och ett evigt rättfärdigande. Så ser livet ut för kvinnor som bär slöja i Sverige. Det vittnar Benin Al-Najjar, Ruhani Islam, Maryam Dinar, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour om i föreställningen "Svenska hijabis".

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Jag har upplevt så mycket skit på grund av min hijab. Det gjorde jag redan som barn när mamma bar hijab och det tar aldrig slut, säger Benin Al-Najjar efter en repetition på Dramatenscenen Elverket i Stockholm.

Prata till punkt

Ett par dagar före premiären på America Vera-Zavalas föreställning är rummet tjockt av nervositet och anspänning. För första gången ska dessa kvinnor i 19–20-årsåldern själva få gestalta sina erfarenheter på en scen.

- Det som är så skönt är att det inte är en debatt. Vi får prata till punkt och publiken får lyssna, säger Ruhani Islam.

Idén fick America Vera-Zavala när hon satte upp pjäsen "Etnoporr" 2009 och en kvinna i hijab ställde sig upp och berättade om sitt liv. Mot fond av det växande muslimhatet i Europa började Vera-Zavala efterlysa deltagare via Facebookgrupper. Hon fick snabbt gensvar. De fem som ingår i pjäsen berättade minnen, delade erfarenheter, arbetade med scenspråk och koreografi, i en "känslomässig berg och dalbana".

- Islamofobins mest utmärkande drag är att beröva folk att vara individer. Så vi ville höra kvinnors individuella historier, säger America Vera-Zavala som skrev manus utifrån berättelserna.

Muslimska systrar

Men pjäsen är inte till för att utbilda någon, understryker regissören. Sarah Ameziane håller uppgivet med. De flesta som vill diskutera slöjan gör det med arg ton och spänt kroppsspråk, och har ändå redan bestämt sig för vad den representerar, menar hon.

- Det här gör jag för mina muslimska systrar, för att de ska kunna känna igen sig på en svensk scen och tänka "det här har jag varit med om".

Benin Al-Najjar, som är lärare, ser annorlunda på saken.

- Kunskap är makt. Det finns också de som vill lära sig något och då är den här pjäsen otroligt bra, även om vi inte kommer att representera varje hijabi, säger hon.

Just det är de alla noga med: pjäsen handlar om deras egna erfarenheter. De vill inte behöva ta ställning till att slöjan också kan vara ett tvång för andra muslimska kvinnor.

- Jag är iranier. I mitt hemland är det lag på att man ska bära slöja och det tycker många är fel. Det tycker jag också, men deras kamp ska inte ställas mot vår kamp. Vi ska hjälpas åt att gå emot alla förtryck, säger Shama Vafaipour.

Slöjan ointressant

Egentligen är slöjan ointressant, säger America Vera-Zavala frustrerat, och trots att hon arbetat med ämnet i över ett år tycker hon att vi borde sluta prata om den.

- Det blir så otroligt många slag i luften, om det finns ett problem med tvång så måste man göra något åt det. Men finns inte det problemet så var bara ointresserad av slöjan. Jag önskar att vi kan stilla folks nyfikenhet så att de kan prata med de här tjejerna om något annat.

Folks reaktioner på pjäsen får stå för dem, säger Ruhani Islam avslutningsvis.

- Många blir chockade när de får höra vad som händer oss. Nu kan man i alla fall inte säga: "Vi visste inte".