Den sista söndagen i mars kom de tågande i gåsmarsch, de tre gubbarna och Hon, i lä från de höga klipporna som kantade vägen. De pratade inte mycket, gick i egna tankar, men just det band dem samman. ”De existerade i samma dröm, var varandras sällskap och medpassagerare på samma resa. Visste att det man hade inuti sig också fanns hos de andra. Förunderligt. Magiskt.”
Så står det mot slutet av Sven Wollters roman Hon Han och Döden och då har han nästan satt punkt för en bok, där det mesta av livet ryms och därmed också döden, den oundvikliga och så nära, som när Han och Hon, alldeles i bokens början, får veta att Han har en tumör i hjärnan, liten som en groda säger de.
För tre år sen skrev Sven Wollter, denne vår store skådespelare, del två av sin biografi Pojke med pilbåge (den första, Bakljus, skrev han tillsammans med Maja-Brita Mossberg). Och nu, när han 82 år gammal och som bäst spelar på Göteborgs stadsteater, debuterar han alltså som romanförfattare. Nog är det ganska märkvärdigt.
Hon Han och Döden är ingen omfångsrik roman, men den företar en vidunderlig resa genom fyra människors liv: Hans, Hennes, Big Foots och Gérard Philipes liv (jo, de kallas så, fransmannen och polacken av skäl som står i boken) och därför att Sven Wollter leker som han vill med sina referenser.
Ännu en varelse finns med och det är måsen. Inte samma som i Pojke med pilbåge, då var måsen en annan: dottern som dog ung. Nej, här talar måsen kursivt, som en voice over på film eller som den allvetande berättaren på en scen. Måsen beskriver från taknock, eller från flyghöjd vad han ser för att vi skall se bättre. Författaren förklädd till mås, om man så vill med lånta fjädrar ifrån Anton Tjechov.
Fantasin färdas mångdubbelt snabbare än ljuset skriver Sven Wollter och kan, tillägger jag, skildra fyra människors liv i en text levande, lätt och tät. Här berättar franskfödde Big Foot om sin föräldralösa barndom, om chocken när han får syn på bilder från koncentrationsläger och om glädjen när han fann sin mor.
Också polackens öde skriver europeisk historia, när han berättar om sin far som var lägervakt och om sin mor så fylld av skam att hon ingenting sa ”som om hon kunde hjälpa att hennes man var ett svin.” Och så skildringen av dessa två mäns stora kärlek. En högst ovanlig historia med lyckligt slut.
Och Han och Hon; de minns hur allt började med ett slumpartat möte på en gata i Göteborg, där kärleken slog ner i deras liv. Minnena får lokalfärg: Bräutigams, Hasselblads, Näckrosdammen, Kometen. Vardagen tycker Sven Wollter om. Han skriver det i Pojken med pilbåge. Kanske är det därför det finns en så varm och ömsint ton när Han och Hon minns tillbaka. Ibland tillsammans, ibland en och en. Deras livslånga kärlek är nu hotad av grodan i hjärnan. ”Skräcken inför den obönhörliga evighetslånga skilsmässan.” Detta: ”aldrig mer”. Inte tänka. Mota bort sorgen. Sven Wollter har själv levt den sorgen. Det känns i texten.
Han försvinner plötsligt från sjukhuset i Uddevalla, lämnandes en lapp på bilrutan. Hon skall inte oroa sig står det. Sen börjar de skriva till varandra och underteckna sina meddelanden med Orfeus och Eurydike. Därmed för Sven Wollter in sagan i sin saga som så ofta sker i teatern, i litteraturen, i filmen.
Verklighet och dröm kan byta plats utan förvarning står det och Sven Wollter trollar med hjälp av myter och speglar på ett sätt som bara konsten kan och placerar alla fyra huvudpersonerna i en stuga på en ö i Bohuslän.
Big Foot finns redan i stugan sen länge. De tre andra tar sig dit, var och en för sig, med en buss utan hjul, körd av en chaufför med ett barnansikte. Chauffören kallas Carola. Hur resan går till får Wollter själv berätta för det är roligt.
Och där på ön fortsätter historien om ” var och en med sin levnadsbråte” som Bodil Malmsten skriver i sin sista bok. Den som läst Wollters självbiografi känner igen sig och minns kanske den matlagande författarens recept på makrill. Här ställer han Gérard Philipe vid spisen, för att efter noggranna instruktioner anrätta en anka.
Så flyter några dagar i stilla samtal inte bara om hänt liv – utan om kärlek och om ondska och med frågor om det finns ett liv efter detta. ”Det är inte lätt att vara människa”, tänker Måsen. Nej, så är det nog.
Lite sorglig är boken, men slutar ljust med en bergfast tro på konstens och just här på musikens helande kraft och på den gemenskap som föds ur delade upplevelser.
ROMAN
SVEN WOLLTER
Hon Han och Döden
Ordfront
