Sven-Eric Liedman.
Sven-Eric Liedman.

Sven-Eric Liedman | Hets! En bok om skolan

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Hets hette Alf Sjöberg-filmen från 1944 där Stig Järrel spelade den pennalistiske läraren Caligula. Filmen väckte en känslosam debatt om skolan när den kom. Hets! är namnet även på Sven-Eric Liedmans nya bok om skolan och nog finns det en del att låta sig uppröras av också i den.

I boken ger författaren hela utbildningssystemet av idag, från grundskola och upp till universitetets forskarutbildningar, en ordentlig genomkörare. Hets! är full av djupdykningar i både pedagogisk forskning och utbildningspolitiska propositioner och rapporter. Liedman skriver både klokt, roligt och vasst om sådant som kunskap, bildning, utbildning, motivation, bedömning och lärarnas brist på frihet. Den som liksom jag själv känner frustration över en kunskapssyn som är så snäv att allt som inte är mätbart tenderar att betraktas som sekundärt ges många tillfällen att nicka instämmande.

ANNONS

Boken inleds med en tillbakablick på skolans utveckling. Idé- och lärdomshistorikern Liedman börjar i sumerisk tid, går över uppkomsten och utvecklingen av universiteten vidare till den allmänna folkskolan och 1900-talets reformpedagogik och allt bredare gymnasium. På så vis sätts dagens skola och högre utbildning in i ett sammanhang som ger perspektiv och förståelse för vad det är vi har byggt vidare på.

När Sven-Eric Liedman kommer in på den nutida utvecklingen inom högskola och universitet hettar det till som mest. Han beskriver hur krav på ”kommersialiserbarhet” riskerar att snäva in forskningen och urholka universitetens frihet, och han framhåller att ett ökande konkurrenstänkande minskar mångfalden och likriktar tänkandet. En fröjd är det att läsa när han ironiserar över rädslan för att unga människor ska slösa bort sin tid på att ”överutbilda” sig. Likaså när han skriver om den förvirrade föreställningen att det bästa för samhället är om unga människor går direkt från gymnasiet in på en högskoleutbildning utan att resa, arbeta eller läsa strökurser emellan.

Sven-Eric Liedman är också mycket kritisk till hur bruket av pseudokvantiteter ökar, bland annat för att rangordna universitet. Pseudokvantiteter är siffror som förleder oss att tro att det som i själva verket bygger på subjektiva omdömen har sin grund i något slags mätningar med absoluta resultat. När man sätter siffror på personliga uppfattningar om något, som exempelvis ett universitets ”rykte”, och sedan använder dessa siffror för att rangordna lärosäten blir det vilseledande, menar Liedman.

ANNONS

Sven-Eric Liedman visar hur pseudokvantiteterna infiltrerar många samhällsinstitutioner och inte minst skolans värld. Apropå betyg skriver han: ”betyget som sådant döljer alltid just dessa omdömen för den som inte är insatt. Människor med högst olika kunskapsprofiler får samma betyg. (...) Kort sagt: man vill mäta exakt, men det är mindre och mindre man mäter. Den levande människan hamnar utanför mallen.” Den information betygen är tänkt att ge kan bättre uttryckas på annat sätt, menar Liedman, som föreslår att vi endast ska se på dem som urvalsinstrument för högre utbildning. Jag kan inte annat än instämma: pseudokvantiteter kan aldrig bli en sann mätare av verklig kvalitet. Det som har andra värden än främst ekonomiska riskerar dessutom alltid att döljas bakom en dimridå av siffror.

Det krävs ibland viss ansträngning för att hänga med när Liedman ledigt svingar sig fram i utbildningsdjungelns lianer men för den som vill få en god överblick över utbildningshistoria och utbildningspolitik är han ändå en god guide.

Den enda verkliga kritik jag har att framföra är att det är synd att författaren här och var ironiserar och antyder ogillande utan att följa sin tanke till dess slut. Det blir några gånger helt enkelt lite svårtolkat vad det är han vill ha sagt. Som när han är kritisk till EU:s uppställda åtta nyckelkompetenser utan att fullt ut lyckas klargöra vari hans avoghet egentligen består.

ANNONS

Hets! bör framför allt läsas som ett indignerat inlägg i en ofta bara alltför ovederhäftig och ytlig skoldebatt. Jag håller inte med Sven-Eric Liedman om allt men med sina skarpa analyser tvingar han mig flera gånger att reflektera över mina egna ståndpunkter och vässa mitt eget tänkande.

I bokens sista kapitel ger han några nycklar till en skola så som den skulle kunna vara om den var riktigt bra: med leken i centrum, lust och möda sida vid sida och med dialog och demokrati som både mål och medel. I en sådan skola krävs det att lärarna har ett genuint intresse både för sina ämnen och för sina elever som människor, och att lärarnas främsta egenskaper är förmågan att väcka entusiasm hos eleverna. Som denna skolas största fiende pekar han ut den hela tiden ökande segregationen.

Sven-Eric Liedmans bok är ett utmärkt inlägg i en behövlig diskussion om vad vi ska göra åt en skola som stjälper många elever på deras väg mot mognad, klokhet och bildning, i stället för att hjälpa dem. Det är bara att hoppas att boken liksom filmen Hets kan komma att skapa debatt om en urspårad skolpolitik byggd på floskler och gamla fördomar.

Född i Karlskrona 1939

Studerade i Lund och Göteborg.

Biträdande kulturchef på Sydsvenska Dagbladet 1966–1968

Docent i idé- och lärdomshistoria, först i Lund och sedan i Göteborg där han sedan var professor 1979–2006.

Fick Augustpriset 1997 för sin bok I skuggan av framtiden.

Andra böcker: Motsatsernas spel (1977), Den synliga handen (1986), I skuggan av framtiden (1997), Att se sig själv i andra (1999) Ett oändligt äventyr (2001) Från Platon till kommunismens fall (2002), Från Platon till kriget mot terrorismen (2005), Stenarna i själen (2006).

ANNONS