Sällan har den jämställda mannens självbedrägeri beskrivits så dråpligt som när huvudpersonen i Geir Gulliksens Se på oss nu handmjölkar en främmande kvinna med mjölkstockning under en bröllopsfest.
Mannen i fråga heter Hans Kaasajordet och är en 50-årig make och feministisk pappa. Helt utan egen förskyllan (om man frågar honom) hamnar han på en handikapptoalett med den unga nyförlösta Harriet. Det kan väl inte vara fel att han är henne behjälplig, trots att han samtidigt blir upphetsad?
LÄS MER:Geir Gulliksen tänker på Jesus
Liksom i hyllade Berättelse om ett äktenskap är det den norska medelklassens relationssvårigheter som Gulliksen med skärpa och ironisk svärta brottas med. Steg för steg driver berättelsen Hans Kaasajordet framför sig mot det oundvikliga. På grund av ängslighet och rädsla för ensamhet hamnar han snart i säng med Harriet – rodnande lever han ut pornografiska fantasier, fastsugen vid hennes mjölkstinna bröst.
Beskrivningen av hur han sedan rationaliserar otroheten i samlivet med hustrun Ingunn är storartad läsning, fylld av komisk välvilja och förståelse från alla håll och kanter.
I det civiliserade välfärdssamhället som Gulliksen skildrar krossar ingen porslin eller slår i dörrar när de bedras, eftersom insikten om hur lätt man blir offer för sina begär är inskriven i medelklasskontraktet. Som underavdelningar i det som mest påminner om väloljade familjeföretag sitter makarna istället bredvid varandra framför de senaste HBO-serierna medan de skickar sexmeddelanden till älskarinnor och älskare. Det är först när de drivit hela vägen fram till sina nya kärlekar och börjar planera för liv med dem som de fredligt gör upp om boendescheman och eventuella skilsmässor. De enda som fattar hur mycket skada de åsamkar varandra är barnen: klarögt betraktar de sina bortkomna föräldrar.
I Geir Gulliksens förra roman silades relationsdramat genom medvetandet hos en subjektiv och bitvis opålitlig berättare. Det gjorde att smärtan kröp in under huden. Den här gången har författaren tagit ett vidare grepp om samhället genom att kliva tillbaka och betrakta sina romangestalter i tredje person.
Syftet är att lyfta fram Hans Kaasajordet som en typisk norsk man, en vars liv sammanfaller med den större politiska berättelsen om Norge, den som Gulliksens kollega Dag Solstad så många gånger återkommit till i sitt författarskap. Skillnaden är att Hans generations- och arbetskamrater för länge sedan gett upp hoppet om socialismen. Klasstillhörighet är nu bara ett attribut att kokettera med – och Hans arbete som PR-konsult sker i ett postpolitiskt tillstånd där alla partier tar ansvar för berättelsen om den goda staten. Världshistorien har nått vägs ände, framtiden tycks vara ett nu utdraget hela vägen fram till dödsögonblicket.
Det är nog därför som så många av romanens män och kvinnor hoppar över skaklarna. I stunder ser faktiskt romanen ut som ett enda långt otrohetsbingo. Men när det inte längre finns avgörande konflikter att utkämpa i samhället återstår kanske bara begäret och sexualiteten som smärtsam drivkraft för förändring. Det är åtminstone den aspekten av samtiden som Gulliksen gör sig till en grundlig uttolkare av.
