Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Svårt att släppa Ajvide Lindqvists skräcknoveller

Ett isande obehag följer med in i vardagen. Ingrid Bosseldal har svårt att slita sig från John Ajvide Lindqvists nya novellsamling.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Noveller


John Ajvide Lindqvist
Våran hud, vårat blod, våra ben
Ordfront 

En kväll slänger sig hunden ner i stallet för att undersöka en liten hålighet i väggen. Det ser ut som öppningen till en hemlig tunnel. Min omedelbara reaktion är krypande obehag. Och jag som egentligen inte är ett dugg rädd för vare sig möss, råttor eller småkryp hajar till inför min egen ängslan.

I nästa stund förstår jag att jag läst för många av John Ajvide Lindqvists skräcknoveller i ett sträck. Där kan nämligen en lucka i markplan vara helt fatal; en öppning mot det både onämnbara och fasansfulla.

En av de mer isande novellerna i samlingen, Våran hud, vårat blod, våra ben är – förutom titelnovellen – historien om det gravida paret som köper en alldeles för billig villa norr om Stockholm. Där spelar en sådan där dold lucka i golvplan en kuslig roll. Säljaren har försett köpekontraktet med en särskild klausul: den om ”speciella omständigheter”.

Det handlar om att det finns något i källaren, oklart vad eller vem, som försöker etablera kontakt med husets invånare. På natten smyger den upp för källartrappen, knackar på dörren, trycker försiktigt ner handtaget. Det gravida paret som trotsat de speciella omständigheterna; inte tror de på spöken; håller ut ett kort tag. Sedan flyttar de vidare, säljer till någon annan, med en ny klausul om speciella omständigheter, och en ny försäkran om att deras namn ska hållas hemligt för den familj som flyttar in i deras ställe. Vem eller vad det är som skrämmer invånare efter invånare på flykt blir aldrig klarlagt.

Det är mer än tillräckligt läskigt ändå.

Betydligt mer brutal och konkret kuslig är titelnovellen, där sökandet efter fortsättningen på en magisk melodi håller på att få helt förödande konsekvenser för den ensamstående pappa som berättar – och än mer för hans son. Ett nytt hus, pianot efter en förolyckad mor och en fars listiga plan för att avhålla sonen från att spela för mycket datorspel, utgör länge den huvudsakliga rekvisitan. Sedan tillkommer en grop, bakbundna barn, stenar större än barnens huvuden och de toner som den som krossas ger ifrån sig.

Den avslutande novellen, eller snarare miniromanen, Tjärven, är en obarmhärtig splatterhistoria. Ett gäng medelålders gymnasiekamrater samlas för en klassåterföreningsfest i yttre skärgården. Det går käpprätt åt skogen och den ena efter den andra går åt i mötet med varandra och drunknade zombier.

Tre teman utmärker Lindqvists noveller: den gravida kvinnans sårbarhet, det utsatta barnet och ångern. Attackerna på den gravida kvinnan riskerar att bli ett manér när de som här återkommer i novell efter novell. Ångern är en genomgående styrka. I det ligger omsorgen om nästan, viljan att göra rätt, skulden över att ha fallerat. Och genom alltihop sjunger musiken, som en sorts ledmotiv. I den avslutande miniromanen Modern Talkings lättuggade eurodisco, i titelnovellens Tam-ti-dam något oavslutat och i Kalaskillarnas covers i den inledande Havssvalget något riktigt konstlöst.

John Ajvide Lindqvist är en utmärkt novellist, i den betydelse han själv ger den i sitt efterord: som skapare av skrangliga skjul eller vedförråd (effektiva kontraster till romanernas rustika stommar). Det är svårt att slita sig, lätt att läsa bara en sida och sedan en novell till. Och därefter ännu en. För att sedan ta med sig det där isande obehaget in i sin egen vardag.

Mest läst