Till en början tycker jag riktigt bra om den här romanen. Jag dras med i berättelsen om Caroline som flyr Stockholm och gömmer sig i en hytte i Nordnorge för att komma undan sitt liv och sina demoner. Hennes flykt är den mest skamfyllda av alla; hon har lämnat sin döende man för att hon inte längre orkar stå vid hans sida, för att hon inte är stark nog att se honom gå bort i cancer.
Ämnet är som gjort för litterär gestaltning: Hur klarar man att leva med ett så stort svek? Hur orkar man förklara och bortförklara för sig själv och sin omgivning?
Under tiden i Nordnorge avtäcker Suzanna Dilber sakta men säkert lager på lager av Carolines existentiella bagage, samtidigt som hon med fin hand beskriver vardagen för några av de människor Caroline möter under sin självpåtagna exil. Men någonstans halvvägs in i romanen hakar det litterära maskineriet upp sig. Jag slutar att tro på Caroline och på hennes historia, jag tappar engagemang.
Jag tror att förklaringen är enkel. Det beror inte på att Caroline eller hennes historia är osannolik eller på att Suzanna Dilber brister i psykologisk gestaltning. Nej, det beror på den litterära formen i sig. Suzanna Dilber arbetar alltför medvetet med spänningsmomenten i den här romanen. Det hela påminner lite för mycket om en serie från Netflix eller HBO där det hela tiden gäller att lägga ut nya beten för att hålla intresset för historien vid liv. Till slut läser jag bara för att få reda på hur det ska gå, inte för att jag vill förstå. Formen distanserar mig från Caroline – hon blir en litterär konstruktion, inte mycket mer.
Det är synd, för jag anar att Suzanna Dilber kan mer än så här. Hon har ett språk och en blick som säkerligen räcker mycket längre. Hon har den där förmågan att skriva fram bilder som stannar kvar, som berör. Jag hoppas att hon fortsätter att använda sig av den förmågan – men att hon nästa gång vågar släppa de litterära konventionerna.
