Sedan något år tillbaka är det Reclaim the class, klassmedvetande och klasshat som gäller i kulturdebatten. Begrepp som varit utmönstrade de senaste 30 åren. Problemformuleringarna har under lång tid varit bastant borgerliga, med tillhörande nyliberala begrepp och en tillsats socialdemokratisk nostalgi och välfärdsretorik. Politikens parlamentariska krafter trampar varandra på tårna när de i politikens mitten lockar medelklassväjare med likartade erbjudanden.
När politiken och politikerna inte längre förmår lokalisera sättningarna i samhället eller inte har medel att hantera dem är det goda tider för konstnärer och författare. Under året som gått har de mest vitala kultur- och samhällsdebatterna handlat om yttrandefrihet, om nyfattigdom, ett desintegrerat samhälle och växande klassklyftor.
Det gäller ett samhälle där arbetslöshetsförsäkringen inte räcker till, socialbidragen ökar år för år och avslagen från socialtjänsten blir allt fler.
Detta låter sig kulturdebatteras så länge det finns kultursidor och offentliga medier.
Om dess konsekvenser och mentala avtryck handlar allt fler författares verk. Eija Hetekivi Olsson, Anneli Jordahl, Johan Jönson, Åsa Linderborg, Kristian Lundberg. De och många andra har fingret på samhällspulsen. De ser det som politikerna inte förmår göra något åt med sina bindningar och det demokratiska underskott som är den globala kapitalismens.
Arbetarlitteraturen hör till 1900-talets främsta kulturinsatser i vårt land. Nu tar en ny generation vid med nya uttrycksformer. Vi känner igen den skarpa blicken, den som genomskådar de offentliga lögnerna och den som inte tittar bort.
80 miljoner européer lever under fattigdomsgränsen visade siffror häromåret. Också i vårt land finns de som inte har råd med medicin, tandvård eller kan passa på att köpa nytt när det är reor. Delar av samhället lossar i fogarna, ett allt större antal människor ingår inte i välfärdskalkylen. De hör till tredjedelen, samhällets förlorare.
Susanna Alakoski kommer nu ut med en dagbok av mycket annat slag än den Lars Norén väckte uppmärksamhet med häromåret. I Alakoskis Oktober i Fattigsverige. Dagbok shoppas inte exklusiva kostymer och skjortor och här har självutlämnande självbespegling varken plats eller fog för sig. Båda verken är elementära i den meningen att de gäller liv och död men där Norén driver egocentriciteten mot självhatets gränser, arbetar Alakoski med att hålla sig uppe, stå på benen, ta sig igenom barndomserfarenheterna och se sig i ett sammanhang av socialt arv nära botten. Det vore dumt att ställa den ena boken mot den andra. Alakoskis rapport handlar om Fattigsverige sett mot Sverigefinsk bakgrund och med social skam som utgångsläge. Det är med de erfarenheterna hon har skapat sig ett drägligt liv. Och det är så hennes bok blir ett starkt vittnesmål. En dementi av det jämställda välfärdssamhällets glanslösa välbehag.
Författaren kämpar under sin oktobermånad för att skriva sig fram till det hon kallar sin ”biografi” och kunna ta sig förbi en konstruerad berättelse med dess höjda gard. Till grund för detta retrospektiv ligger bland mycket annat mer än 500 sidor journalanteckningar från kommunen och från Sankt Lars sjukhus psykklinik.
På så sätt är dagboken en rapport om det som förträngts; missbrukets och misshandelns vardag i familjen, broderns narkomani, den egna flykten som tonåring, fyllorna, slarvknullen och förnedringen. Så här till exempel: ”Tur att mina föräldrar var onyktra, annars hade de märkt att jag var nikotinpackad. Min ålder, tretton? Minns små bröst, att jag frös.”
Men boken ger också insyn i en oavbruten författarkamp om vad som händer när ett kommatecken eller ett utropstecken sätts ut i ”författandet” av det liv som hon levt. Ett citat från Hertha Müllers Hjärtdjur leder henne på den vägen. Att denna metanivå inte har något av koketteri över sig behöver man inte läsa många sidor för att se. Ändå tycker jag inte att Alakoski om just detta får sagt något nytt – om än något för henne själv dramaturgiskt produktivt och befriande.
För den är verkligen en befrielsekamp denna Sverigebild från nyss. Modig och smärtsam. Och den är skriven av en som okonstlat kan säga: ”jag är en författare som vet något om fattigdom. För att jag intresserar mig för den.”
Det är konsekvent med författarens självterapi och kunskapssökande att hon utbildade sig till socionom när hon bestämde sig för att försöka få livet att börja på nytt.
Ett foto av Susanna Alakoski möter läsaren omedelbart innanför omslagspärmen. Hennes ansikte och återhållna leende bär många spår, blicken är eftertänksam och hon lutar sig litet framåt. Hon har sett och hon har något ofrånkomligt att säga.
Susanna Alakoskis bok Oktober i Fattigsverige. Dagbok – ”en dementi av det jämställda välfärdssamhällets glanslösa välbehag”, skriver Tomas Forser.
.
.
Tomas Forser är kritiker och kulturskribent. Medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om Stadsteaterns uppsätning av Kristina Lugns Rut och Ragnar.
