Eka Kurniawans Skönhet är ett sår vindlar fram i serpentinrörelser, som var och en syr sin tråd i gobelängen. I den magiska realismen har historien makt över människorna i form av myter och legender, och spökena drar sig inte för att lägga sig i de levandes affärer. Hej Gabriel García Márquez!
I Centrum av Skönhet är ett sår finns Dewi Ayu, som under den japanska ockupationen tvingas till prostitution, och föder tre döttrar, den ena vackrare än den andra. När hon inser att hon är gravid med en fjärde, tappar hon livslusten och önskar att barnet ska bli fult som en bajskorv. En önskan som slår in, men hon får inte själv se barnet (som hon döpt till Skönhet) förrän hon återuppstår tjugo år senare.
Att kort dra varje förveckling i denna roman, kunnigt översatt av Stefan Danerek (dock inte lika väl korrläst), skulle kräva flera sidor av dagens tidning, men så mycket kan väl sägas att släktbanden blir invecklade, för att inte säga incestuösa. Det blir för mycket av allt. Som det ska. I den magiska realismen är idolen Scheherazade, känd från Tusen och en natt, inte Hemingway och hans isberg.
Därmed inte sagt att Skönhet är ett sår är en fritt fabulerad fabel. Prinsessor som flyger och onda spöken till trots, förhåller den sig till Indonesiens brutala historia med ockupationer, kupper och regimskiften. Den vill bara inte inrymma denna historia under realismens begränsande lagar.
Störst behållning har jag av att följa hur den ena berättelsen hakar i den andra. Det bär undan, berättandet är mer rapsodiskt än gestaltande. Någon psykologisk fördjupning är det inte riktigt tal om, snarare ett ”färgstarkt persongalleri”, som det brukar heta, varav några öden blir utförligt tecknade. Till exempel skrattar jag åt berättelsen om kamrat Kliwon, Halimundas playboy som blir kommunist som sin far, men på revolutionens morgon endast kan fokusera på att morgontidningarna inte levereras som vanligt.
Tyvärr väntar också en del sunk under sagotäcket. Enligt baksidestexten utspelar romanen i ett samhälle ”där männen har all makt”, förvisso, men det är inget romanen förhåller sig kritiskt till på allvar. Gubbar förälskar sig i sextonåriga flickor, unga män i minderåriga. Och så är det synen på våldtäkt. En man binder fast en av Dewi Ayus döttrar och våldtar henne i dagar: ”Sedan hade han samlag med henne igen och tvättade henne ren igen, och så höll han på. Allemanda blev inte det minsta rörd av hans tillgivenhet.”
Samlag? Och i vilken värld, realistisk eller magisk, skulle det vara nödvändigt att påpeka det sista? Så här inleds en annan relation: ”Efter att hon kämpat hårt mot de fem busarna som våldtagit henne, visade sig flickan nu vara en vild älskarinna.”
Hur sinnrikt romanen än använder fantasin för att bearbeta historiens sår, tycks den här ha en begränsad föreställningsförmåga. Annars hade väl Dewi Ayu kunnat önska sig något långt mer omvälvande åt sin fjärde dotter än att hon skulle bli ful? Men ”Patriarkatet är ett sår” är förstås inte en lik söt titel.
