Det är underbart med vuxna människor som kan leka på fullaste allvar. Ända sedan 1970-talet har Victoria Chaplin och Jean-Baptiste Thierrée skapat nycirkus tillsammans. Först under namnet Cirque imaginaire, numera Cirque invisible, som gästar Stora teatern veckan ut. Trots alla år på scenen utstrålar de båda ett genuint leklynne och en fascination för det omöjligas möjligheter, det som är grunden för den bästa cirkusen och som engagerar åskådaren till kropp och själ.
Göteborgs Dans- och teaterfestival gav åren runt sekelskiftet nycirkusen genomslag i stan. Bland de föreställningar som fick oss att häpna fanns ett par av James Thierrée, son till paret vi nu får se. Det är tydligt var han fått sin skolning och inspiration.
Men föräldraparet arbetar i intimare format, en röd ring på golvet symboliserar manegen. Clownen är utgångspunkten för Jean-Baptiste Thierrées underfundiga nummer. Med en aldrig sinande variation på resväskan trollar och trixar han, till synes med små medel och ett spelat mått av tafflighet. Lite grova skämtkorn tillsätter han också ibland.
Victoria Chaplin (ja, hon är dotter till Charlie Chaplin och Oona O’Neill) växelverkar. Även hon har clownen som längtans grund, men här är hennes roll mer expansivt fysisk. En spännande akrobat som står för Cirque invisibles karaktäristiska förvandlingsnummer. Föremål, kostymer, ja hela miljöer transformerar hon inför våra ögon till fantasieggande djurgestalter. Det är charmigt och rasande skickligt på en och samma gång. Klädd i burkar och glas utgör hon ensam en klingande orkester.
Hon ger även konsert med Thierrée och en grupp ankor. Om nycirkus har vi lärt att den inte arbetar med djur, men Cirque invisible involverar såväl vita kaniner som duvor och ankor i sin konst.
Victoria Chaplin och Jean-Baptiste Thierrée skruvar kärleksfullt på cirkusens traditioner. Mjuk, klassisk musik istället för dramatiska trumvirvlar. Och ingen behöver äska största möjliga tystnad. Nyfiken koncentration inför sin ljuvliga poesi får Cirque invisible självklart ändå.
