Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/7

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Stjärnan Zarah – beundrad och föraktad

Beata Arnborgs biografi över Zarah Leander är en intressant historia om hur en stjärna föds, faller och reser sig igen. Men frågan om Zarahs förhållande till nazisterna förblir en gåta, konstaterar Lis Hellström Sveningson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Biografi
Beata Arnborg
Se på mig! En biografi över Zarah Leander
Natur & Kultur

Zarah Leanders säregna röst och populära sånger har en tendens att sätta sig i huvudet när jag hör dem. När jag växte upp hade hon återerövrat sin popularitet. Min far, som aldrig annars sjöng, kunde rentav gnola med när den paranta primadonnan uppträdde i teve. Han tyckte Zarah var så "tjusig". Jag minns inte att han diskuterade kritiken, den som gör gällande att Zarah Leander var nazist, vilket ledde till att hon blev utfryst av det svenska nöjeslivet under flera år. I det gapet, mellan beundran av den gnistrande stjärnan och föraktet för att hon gick nazisternas ärenden i Tyskland, rör sig Beata Arnborgs biografi Se på mig! som utkom under våren.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Boken presenteras som den första biografin över Zarah Leander (1907-1981). Det betyder inte att det aldrig har skrivits böcker om henne förr. Ett par gjordes med stjärnans egen medverkan. Andra har särskilda infallsvinklar. Men Beata Arnborg tar ett brett och djupt grävande tag. Hon är dessutom generös med cred och källor – men de vore lättare att hitta om kapitlen var numrerade i likhet med notförteckningen.
Författarens förundran och ambition att förstå sig på Zarah Leanders olika sidor och vägval är en tydlig drivkraft. Resultatet blir en intressant levnadsteckning av en människa och artist som i Sverige på många sätt är bortglömd, medan Tyskland vårdar minnet av en världsstjärna. 

Beata Arnborg utnyttjar sitt material väl, hon skapar levande scener och lyfter fram spännande konflikter. Den mest gnagande frågan är Zarah Leanders förhållande till nazisterna.
"Ikväll, mina damer och herrar, ska ni få möta den första människa som jag inte har avrått utan istället uppmuntrat till att gå vidare [till teatern]. Hennes talang är sådan, att jag inte hade hjärta att säga nej. Hon heter Zarah Leander och det namnet ska ni lägga på minnet gott folk!"
Arnborg citerar revykungen Ernst Rolf när han introducerade Zarah Leander, första gången hon stod på scen i hans revy. En fredagkväll i Borås, i oktober 1929.
En vecka tidigare hade hon med sin envishet lyckats få sjunga upp för honom. Rolf hade en lucka i ensemblen och engagerade henne genast. Succén var ett faktum. Inom ett år var Zarah Leander en stjärna.


Att hon skulle bli det var hon förvissad om redan som ung. "Vill ni se en stjärna, se på mig" var hennes signatursång med verklig innebörd. Zarah ville bli sedd, hörd och beundrad. Karriären och det egna artisteriet var inte bara målet, utan själva livsluften, menar Beata Arnborg.
Revyerna, turnéerna och grammofoninspelningarna avlöste varandra. Med sitt röda hårsvall och sina stora fötter stod tvåbarnsmamman Zarah Leander stadigt mitt i nöjesvirvlarna, hur än privatlivet med olika makar krängde. Beata Arnborg skriver fram en hårt arbetande artist med föreställningar på kvällarna och repetitioner på dagarna. Hon toppar affischer och utnämns till det svenska nöjeslivets stora fixstjärna. Biografin sätter in Zarah i hennes tid och sammanhang, det ger inblickar i Sveriges teater- och nöjesliv under flera decennier. Allt från maktspelet vid Dramatens elevskola vid mitten av 1920-talet till policydiskussioner på chefsnivå inom Sveriges radio i slutet av 1940-talet. Kunde Zarah tas till nåder efter Tysklandsåren?

Det var där, hos filmbolaget UFA som hon fick sitt internationella genombrott. Hon värvades 1937. Filmbolaget hoppades på en korsning mellan Greta Garbo och Marlene Dietrich, eller åtminstone att Zarah skulle fylla ett utrymme mellan dem. Det blev många filmer. Och grammofoninspelningar. Zarahs egen dröm var att bli berömd som skådespelerska, men det var rösten och sångerna i filmerna som skapade hennes succéer och förmögenhet.

De styrande nazisterna såg i den stora stjärnan ett propagandavapen. Hon umgicks i deras salonger. Var det en omättlig strävan efter tryggad försörjning för hela familjen som gjorde Zarah okänslig för vad det politiskt innebar? Som Lysistrate i Karl Gerhards revy Oss greker emellan hade hon ju tidigare varit kritisk mot den tyska regimen. Beata Arnborg vrider och vänder på frågan, letar i sitt material. Det är intressant att följa de olika trådarna. Men hur Zarah Leander innerst inne förhöll sig förblir gåtfullt. 

Vid återkomsten till Sverige 1943 behandlades hon som paria. Biografin är inte bara en historia om hur en stjärna föds, utan lika mycket om hur hon faller. Och reser sig igen. Zarah Leander red ut kritikstormarna, intog åter positionen som primadonna och framträdde tills benen inte bar. Vid midsommartid 1981 avled hon.
Två år tidigare hade hon, i rullstol, hållit pressmottagning på Grand Hotel i Saltsjöbaden och tackat för femtio år i rampljuset. Så tar en stjärna farväl.