Stina Stoor | Bli som folk
Stina Stoor | Bli som folk

Stina Stoor | Bli som folk

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det finns ofta något hotfullt i Stina Stoors noveller, något som inte syns men anas, en fara som dväljs strax utanför synfältet. Gestalterna rör sig på minerad mark i ett till synes tryggt barndomslandskap, beläget någonstans i Västerbottens inland. Vad som helst kan hända. Men ibland händer ingenting – och som läsare drar man en suck av lättnad.

Stina Stoor vann Umeå novellpris 2012 och Sveriges Radios novellpris året därpå. Däremellan beställde förlaget Novellix en berättelse som fick titeln Ojura. Men Bli som folk må betraktas som hennes egentliga bokdebut.

Alla de nio novellerna i samlingen utspelas i trakterna kring författarens barndomsby utanför Bjurholm. Inte minst genom de rikhaltiga, märgfulla västerbottniska uttrycken förankras texterna där. Men hade det inte varit för dialektala inslag kunde nog händelserna ha ägt rum i vilken svensk avkroksmiljö som helst. Det finns något allmängiltigt i dessa tonsäkra skildringar ur barns (oftast flickors) perspektiv. Inte sällan kommer de från sargade familjer och har svårt att anpassa sig till en obegriplig vuxenvärld.

ANNONS

Ur detta kommer nu inte bara hot, mörker och vilsenhet. Det finns också ett muntert, komiskt inslag i Stoors noveller, något som har med igenkänning att göra, att författaren sätter fingret på något och man tänker, jo, det är precis så det är, eller var, något man minns från sin uppväxt.

Vissa scener bränner sig fast, som när en dotter betraktar sin mamma som duschar i kallvatten under slang, sköljer sig mellan benen ”som när man tagit ur fisken och sköljer den ren” och efteråt är ”nopprig som en gammal tubsocka av kallvattnet”.

Redan i denna debut har Stina Stoor funnit sitt språk. Det kan säkert utvecklas, men det finns där nu. Hennes författarskap kan nå om inte oanade så väl anade höjder.

ANNONS