Krigets år börjar med att huvudpersonen köper en tidning. Det kanske inte verkar så anmärkningsvärt, men med tanke på att detta är en fantasybok fungerar det som en markering: Detta är inte fantasy åt Tolkien-hållet, utan åt China Miéville-hållet. Det som med eller mot författarnas vilja kallats the new weird: en genreöverskridande genrelitteratur som är bortom gott och ont; med sex, droger, realpolitik och vardagsliv.
Vill man inte överdriva det nya i det nya, kan man i stället påtala släktskapet med äldre författare som Mervyn Peake, Angela Carter och M John Harrison.
Steph Swainstons bok utspelar sig i Fyrländerna, en kontinent på välbekant vis uppdelad i flera riken och befolkad av flera släkten. Ett hov av odödliga vakar över dem och försöker med varierande framgång hålla dem samman mot yttre fiender - närmare bestämt enorma insektsarméer som tycks ha migrerat från Robert Heinleins Starship Troopers och som nu tuggar sig igenom kontinenten.
Huvudpersonen Komet är de odödligas budbärare, men uppvuxen i slummen. Han är den schabbige Hermes-figuren i ett hov som liknar de homeriska gudarnas ganska mycket, såtillvida att de är konfliktbenägna och måttligt sympatiska. Förutom odödlig är Komet bevingad och klädd i slitna jeans. Han har för vana att injicera drogen katt, som tar honom till en sedeslös parallellvärld med klara drag av William Burroughs "Interzone". Det är dit han måste bege sig för att söka hjälp mot insekterna (om än inte mot sina missbruksproblem).
Krigets år är en fantasyroman som på en gång är ovanligt realistisk och ovanligt fantasifull. Dess enda större brist är att upplösningen är förutsägbar. Men helheten var ändå såpass spännande att jag själv helt glömde att göra markeringar i marginalen för recensionsbruk, när jag sträckläste den samma regnvädersdag som jag fick den.
