Steinar Bragi | Höglandet

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En grupp aningslösa och dåligt utrustade storstadsmänniskor som råkar illa ut i hotfull natur med underliga landsbygdsbor. Scenariet är välbekant från skräckfilm och litteratur.

Isländske Steinar Bragi låter två Reykjavikspar köra vilse i höglandets lavasand och vulkanaska. Dimman ligger tät, de fyra begriper sig inte på GPS, och hos åldringarna som ger dem nattlogi tycks verkligen inte allting stå rätt till. Om alla blodiga och mystiska hemskheter som inträffar är verkliga eller resultatet av narkotikaframkallade psykosgenombrott lämnar författaren öppet.

De båda männen Egill och Hrafn är avkastade finansmatadorer; de har varit kreditekonomins kungar i en virvel av tvivelaktiga transaktioner, knark och sexmissbruk. Nu är de bara rådlösa och aggressiva. Kvinnorna Vigdis och Anna har hängt med i utkanten av lyxfesten.

ANNONS

Allesammans är narcissistiska, rastlösa, njutningslystna och begivna på själv­terapeutiska barndomsminnen. Ingen verkar inse stundens allvar förrän det är försent.

Boken är förstås en allegori om Islands hybris och fall efter finanskrisen. Den är också en kritik mot genteknik, miljö­förstöring och hänsynslöst utnyttjande av naturresurser.

Island är en lämplig spelplats för en skräckhistoria, med tanke på landets folkmytologi: vålnader överallt, och så landvättarna, som kunde göra den kaxigaste viking blek av skräck.

Höglandet är skriven av en författare som är djupt förbittrad på sitt land. Island före krisen är en jäsande penningdeg bakad av patriarkala inkompetenta eliter.

Kombinationen av rasande civilisations­kritik, generationsuppgörelse och skräck­splatter är kanske inte alltid så lyckad. Men det råder ingen tvekan om att Steinar Bragi är innerligt trött på finans­kapitalism och enfaldigt konsumtionssamhälle. Det är nästan med njutning som han plågar sina romanfigurer.

ANNONS