Stefan Norrthon | Det är alldeles för få som ger upp

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag är ganska tveksam till om det stämmer att det är alldeles för få som ger upp men däremot hoppas jag oavbrutet att skådespelaren Jocke, huvudperson i Stefan Norrthons debutroman, skall göra det. Jocke är en typisk antihjälte. Förutom att han misslyckas med karriären och är helt socialt inkompetent så är han också osympatiskt elitistiskt, full av förakt för publiken, personalen bakom scen och vanligt folk i allmänhet.

JOCKE TAR SKÅDESPELARYRKET på största allvar. Fastän han bara har två repliker i pjäsen han spelar ägnar han hela dagar åt att värma upp. Han håller långa monologer om skådespelandets konst och om den fantastiska tiden på scenskolan som nu ligger tio år bakåt i tiden. När han drabbas av en ansiktsförlamning och får sparken från teatern forstätter han att gå dit på dagarna. Och vad värre är, när hans tjej gör slut envisas han med att han trots det fortfarande skall tillbringa sommaren på hennes föräldrars lantställe med resten av familjen.

ANNONS

ATT FÖLJA JOCKES lika ologiska som envisa förehavanden är hemskt pinsamt och ganska roligt. Norrthon har lyckats väl med att skriva fram en trovärdig röst för denna egentligen väldigt otroliga figur. Däremot skulle jag önska att de karaktärer som omgav Jocke var något mindre typiska: Jockes bortskämda kulturbroilertjej Madde som jobbar på föräldrarnas förlag, den brunbrände bestsellerförfattaren och kvinnokarlen Dan Standell som hon jobbar med och Jockes gränslösa teaterchef Lasse som ger honom en massage och sparken samtidigt. Norrthons absurda historia kunde ha mått bra av något mer allvar i tonen. Det är alldeles för få som ger upp är en trevlig roman och fin debut, men kanske inte mycket mer än just det.

ANNONS