Starkt om vardagen i barnens världskrig

Christina Wahldén har med Spionen i äppelträdet skrivit ännu en bok om barnens världskrig och om hur det onormala blir normalt. Kajsa Bergström Feiff ser likheter med en annan liten flicka som gömde sig från tyskarna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

På eftermiddagarna sitter den holländska tonårsflickan Henny uppflugen i ett äppelträd och läser medan de tyska tågen åker förbi. När hon kommer hem skriver hon ner det hon har sett av innehållet i tågen på en lapp, och ger till sin pappa som arbetar för den holländska motståndsrörelsen.

LÄS MER:Saga om sorg som inte lyfter

Henny är inte huvudperson, men väl titelkaraktär i Christina Wahldéns Spionen i äppelträdet, som är en fristående uppföljare på hennes tidigare bok Tulpanpojken. Och precis som Tulpanpojken, handlar boken framför allt om barnens krig, utan att göra några anspråk på att täcka in alla krigets skeenden eller för den delen fasor. Snarare lyfter Christina Wahldén de barn och öden som hamnat lite mittemellan i historieskrivningen. De som blev kvar och långt efter kriget bar ärr som kanske inte syntes på utsidan.

ANNONS

Boken låter barnen själva berätta. Främst den judiska flickan Esther, som skiljs från sina föräldrar och tvingas gömma sig till kriget är slut, men även hennes kamrater Henny och Wim. Språket är minimalistiskt. Lättläst på gränsen till torftigt tänker jag först, innan de korta presensmeningarnas oskyddade dagbokskvalitet griper tag och håller fast. På sina ställen påminner Spionen i äppelträdet om en annan, äkta dagbok: Anne Franks. Som en fin hommage till sin kända föregångare har Christina Wahldén låtit Esther döpa alla sina katter – från den hon tvingas lämna i det vackra huset i Tiel i Holland, till den hon har i Israel när hon är gammal – till Moortje, precis som Annes katt.

LÄS MER:Vackert och mörkt om båtar på Medelhavet

Fortsättning. Christina Wahldén har tidigare skrivit om andra världskriget ur barnperspektiv i boken Tulpanpojken.
Fortsättning. Christina Wahldén har tidigare skrivit om andra världskriget ur barnperspektiv i boken Tulpanpojken. Bild: Malin Hoelstad

Och precis som med Anne Franks dagbok är den starkaste berättelsen i Spionen i äppelträdet inte den om kriget, utan om hur det är att växa upp med en vardag som ideligen omförhandlas. Om att förstå mer än man kanske borde, men aldrig riktigt så mycket som man vill. Om hur snabbt det går att vänja sig vid att det onormala blir normalt, vid att man inte får leka i parken om man har en gul stjärna på tröjan, vid att ingen talar om de som har försvunnit eller vid att gömma sig i ett hönshus och kissa i sängen om nätterna för att man är rädd.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS