Det kan vara farligt att skriva ut historiens facit i förskott. Den tanken drabbar när man läser Staffan Lindbergs reportagebok Blod är ett billigt pris för frihet. I ögonblicksbilder skildrar han den arabiska våren 2011, i Syrien och Egypten. Vem kunde då ana. Syrien två år senare: ett inferno, ett ”proxy war” mellan regionala och globala stormakter, deras ombud och medlöpare. Egypten under militärstyre, och med farlig inre söndring. När Lindberg gör återbesök 2012 och 2013 är tonfallen annorlunda.
Lindbergs skildring är driven, full av medkänsla med frihetsaktivisterna och de risker de är beredda att ta för att nå ett bättre liv. Trots att han skriver i förflutet tempus är det stark närvarokänsla han förmedlar. Men inte mycket sägs om bakgrunder och geopolitik. Som att Egypten till 70 procent är beroende av importerade livsmedel, och att samhällsekonomin är undergrävd för att dessa måste subventioneras. Som att Egypten måste importera merparten av sitt energibehov. Som att tillgången på rent färskvatten per capita ligger långt under FN:s miniminivå.
Inget ont om reportageboken, den är ett stycke gott och hedervärt journalistiskt hantverk. Men vad opinionen, inte minst den svenska, behöver är förklaringar och fakta som ger de stora sammanhangen. Inte de som fokuserar på en eller annan avsatt politiker i Muslimska brödraskapet, eller en och annan aktivist på Tahrir, utan att ta med i beräkningen de konkreta orsakerna till att brödraskapet förlorade folkets förtroende, eller var den sekteristiska splittringen bland Syriens rebeller har sina påhejare.
Just när jag skriver detta har ännu inga amerikanska Tomahawkrobotar avfyrats. Inte för att de kommer att göra någonting bättre för någon någonstans. Dramat Mellanöstern är fasansfullt för civilbefolkningarna, men ändå troligen bara ett förspel.
