Låt mig börja med en generalisering. Brittisk samtidsdramatik står närmare svensk institutionsteater än vad tysk gör. Närmare svenska skådespelares kroppar och tal. Där den tyska teaterns chockestetik består av både kraftig stilisering och visuell bombning är fortsatt en realistisk tradition vital i den engelska teatern. De utsatta, de dysfunktionella familjerna, de kasserade i sociala system, losers som likafullt förmår variera sitt hat verbalt vitalt.
Den vägen har dessa unga arga kvinnor och män i engelsk dramatik haft stora framgångar.
Premiären utanför England på Andrew Sheridans Vintertid skaffade sig Nya Studion. På ett par år har den blivit en ledande scen för samtida europeisk dramatik. I ett påvert programblad ser jag att stycket från i våras är Sheridans första och att hans bakgrund är skådespelarens. Så skriver han också en dramatik som ligger fint i munnen på ensemblen, lika bra när replikerna är trasiga och fula som när de drömmer om något annat och mer. Och gott om plats för skratt finns där som alltid när vi ligger illa till i vår mänskliga belägenhet.
Stefan Lindgrens översättning låter mycket bra, ligger som jag tror den skall i replikerna och tillåter sig någon liten lokal idiomatisk blinkning, typ ”löjla sig” och ”taskig mot mig”. Så brukar det inte låta på en institutionsteaterscen. Inte ”smakar fan kuk” heller.
Stycket berättar om pojken Oscars liv i tio korta nyckelscener. Utsatthet, ensamhet, våldsamhet är några av förnamnen. I slutbilden har han hittat en blodig flickas hand att hålla i om än på behörigt avstånd.
I Nora Nilssons regi har uppsättningen sin styrka mer i spelet än i överraskande scenlösningar. Föreställningen är mycket välspelad med en ensemble på fem skådespelare som delar på nio roller och där Caroline Söderström gör en mycket imponerande och precis gestaltning av pojken. Hennes spel rymmer både en tystnad som vi spänt lyssnar till och utåtvända försök att kommunicera en kontakt i en värld av mörka moln, åska, död och tingel-tangel. Marie Olssons scenografi är av och till överlastad med rätt så triviala ödslighetsmarkörer. Men den rensas radikalt mot pjäsens senare del där det blir mycket sent på jorden i ödesmättade scener av förlust och förtvivlan.
Anna Bjelkerud gör ett oavvisligt porträtt av mormodern, insiktsfull och snart slutgiltigt övergiven av livet. I en vacker scen klär hon Oscar i svart kostym och kammar honom som inför eget avsked och pojkens uppbrott.
Hennes man och pojkens morfar krymper Sven-Åke Gustavsson till en av livet stukad; förkastad av sig själv. Böjt huvud som i skam är hans naturliga pose. När blicken av och till sticker till är det av övermäktig ilska och som ett förstadium till den stora gråten.
Också Karin de Frumerie och Benjamin Moliner arbetar ut denna sondering av ett tillstånd där Du inte får någon plats för alla trasiga Jag.
Hon, Oscars mamma, som lämpar av honom som en säck utanför sina föräldrars dörr när hon inte orkar längre. Grov, grövre, grövst i munnen gör de Frumerie henne men med en osäker sidorörelse i kropp och ben. Som om där finns en aning om något annat. Han en kolerisk desperado som brutaliserats ned till den gräns där våldets språk talar. Det är starkt men han spelar också en suktande könslabil femtiofemåring med osäkra jaktinstinkter – som inte kommer till skott. Det är gripande och otäckt.
Nej, som ni förstår. Detta är ingen feel good-föreställning. Snarare feel bad. Den är angelägen.
