Efter den underbara sommaren – just nu det hetaste samtalsämnet varhelst människor möts – känns det okej att börja höstens teatersäsong i Ardennerskogen. En komedi med förvecklingar och förklädnader som utspelas i det fria blir en lämplig övergång till det väntande innelivet. Men den poetiska miljön i William Shakespeares komedi Som ni vill ha det är i Stefan Metz uppsättning på Stadsteatern omgärdad av mörka, hotfulla krafter. Oenigheten mellan Shakespeares två hertigar, där den yngre har tagit makten och fördrivit den äldre ut i skogen, har här fått formen av krigstillstånd och belägring. Tiden är flyttad närmare oss, kostymer och musik pekar mot 1930-talet, men partisanerna i den effektivt stiliserade Ardennerskogen verkar i en vidare tidsrymd.
Scenografen Enrique Cavestany avgränsar öppningsscenen med en murliknande porträttsamling. En hård strålkastare granskar likt ett sökljus de svartvita ansiktena ett och ett. Det är en oroande upptakt, men anslaget klingar av när kvällens huvudperson, Rosalind, i Mia Höglund-Melins raska gestalt kravlar in genom en lucka. Strax får hon syn på Orlando – Eric Ericson – i våldsamt handgemäng. Motståndarna är uniformerade, men åter viker det otäcka för en annan känsla. Med blicken elektrifierar Höglund-Melin pjäsens motor: Kärleken – eller egentligen förälskelsen. Vem älskar? Vem älskar mest? Vem får ta emot kärlek och vilka uttryck får kärleken ta sig?
Regissör Metz har, med stöd av dramaturgerna Lucas Svensson och Sisela Lindblom, strukit bort Orlandos förhistoria, precis som de har rensat och stuvat om i rollgalleriet. Det mesta är till uppsättningens fördel, men det hindrar inte att det moderna känns påklistrat. Eric Ericsons rebell blir skissartad och mister sin tyngd. Som älskare får han svårt att erövra positionen. Det är otacksamt för Ericson, som har en smäktande talang.
Göran Ragnerstams elakt eleganta hertig med nyvunnen makt blir en teaterkliché ställd mot hovets realistiskt uniformerade styrkor. Bättre trivs skådespelaren som den ädlare brodern i skogen. Marie Delleskogs tillagda hertiginnor klarar sig bra med kvinnlig klarsyn och aktivt mod.
Oron i tiden tvingas alltså kapitulera för kärleken – och komiken. För roliga infall och välspelade detaljer finns att glädja sig åt. Ibland enkla knep, som Rosalinds och Celias (Amelie Thoréns) badmintonmatch med stönande servar. Som hämtat ur pågående US-open.
De två är ett fint radarpar. När Rosalind förvisas ut i skogen följer kamraten självklart med, hon väljer vännen före fadern. Tillsammans antar de lämpliga förklädnader och får smak på livet och friheten. Amelie Thorén spelar Celia både följsamt och självständigt kavat. I slutet står hon helt på egna ben, modernt dokumenterande de giftermål alla andra ger sig hän åt.
Mia Höglund-Melin har en aldrig sviktande energi, som hon välavvägt reglerar. Förklädnaden till man vidgar registret, men för att vara genusmedvetna Stadsteatern drar regin förvånansvärt lite på genusväxlarna. Kärlekskrank eller kaxig, skådespelaren jonglerar lika säkert i alla uttryck. Rosalind är helt igenom reko, manipulationerna är för allas bästa.
Och ändå. Om förälskelse brukar sägas att den sätter sig som champagne i kroppen. Men så sprittande, rusig blir aldrig Stadsteaterns Som ni vill ha det. När det flyter som bäst smakar föreställningen välgjord blandsaft. Valda bär plockade vid lagom mognad, kokade enligt noggrant recept varefter saften silats och tappats på passande flaskor. Men det händer, i de bästa kok, att saften gelear sig. Det blir klumpar i det goda och vattnigt däremellan.
Första akten, främst, drabbas av sådana symptom. Jag saknar tempo och flyt. Det blir ofta som med fallskärmslandningen där de unga kvinnorna och narren anländer till Ardennerskogen. Scenen knyter an till tidsramen men utvecklar den inte och stannar som en knorr.
Sven-Åke Gustavssons narr är en luggsliten överlevare som hellre filosoferar med underskruv än levererar beska sanningar. Hetta i spelet tillför istället Marina Nyströms vallflicka, som värjer sig för Mattias Nykvists vänligt kärleksfulla uppvaktning, men faller för den förklädda. Förälskelsen sätter sig i kroppen på Nyström så hon kokar och fräser – och publiken applåderar.
Pjäsens poetiske filosof är den melankoliske Jaques. Cesar Sarachu gör en barfotatänkare som är lätt att tycka om, men i Metz regi tränger hans visdomar inte riktigt fram. Som upplevare väljer Jaques alltid sin egen väg, här får han irra som naturens dunkla symbol medan ridån går ner över det katastrofala slutet på bröllopsfestens swing. Som ni vill ha det lämnar en besk eftersmak.
