Vad behövs för att göra teater? En text och en skådespelare, samt någon som ser på, lyder den mest reducerande definitionen. Det låter som uppsättningen av Ingenbarnsland på Nya Studion, men jag tror inte att Victoria Olmarker, skådespelaren som gestaltar Åsa Lindholms monolog, håller med.
Hon skulle knappast orka genomföra sin imponerande soloprestation utan Carolina Frändes manande regiarbete och omgivande scenografikoncept. Patricia Svajgers kostym och mask, liksom Max Mitles ljus är också betydelsefulla för att gestaltningen ska landa rätt. Och hur hade Victoria Olmarker tillägnat sig hela den flödande textmassan om inte sufflösen Marian Jansson Gunnman fanns som stöd vid behov? Det finns fler som bidrar bakom och vid sidan av scenen, teater är ett kollektivt arbete, även när det leder fram till att Victoria Olmarker ensam med texten möter oss i publiken. Kvällen är hennes och Miiras.
Pjästexten bygger på Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland från 2011.
Det var en debut som skrällde. Boken om förortsfickan Miira är en historia från periferin, från det som kommit att kallas utanförskapet men som utgör en central och bultande del i vårt segregerade Sverige.
Miira växer upp i en finsk och fattig familj i Gårdsten, en av Göteborgsförorterna längst ner på statuslistan. Med säkra iakttagelser, som inte väjer för detaljerna i förtryck och förnedring, och med ett makalöst språkligt driv skriver Hetekivi Olsson fram en tjej som vägrar att acceptera de ramar för liv som hon tilldelas. Första målet är att slippa ut ur ”finneballeklassen” för att få lära sig svenska ordentligt – och kunna bli proffs.
Jag blev närmast omkullblåst av energin i boken, av kastbyarna med ilsken hetta och iskall målmedvetenhet. Varifrån kom kraften hos denna flicka? När texten nu överförs till scenen av Åsa Lindholm är monologen en naturlig form, med ett jag som berättarperspektiv istället för romanens hon. Miira är ett självklart centrum. Men hur ska hela den miljö som håller henne fången kunna följa med till Götaplatsen?
Carolina Frändes regi- och scenografigrepp är genialt. Hon tömmer hela scenen. Gråsvarta väggar och golv. Lysrör som belysning, länge både över scen och salong. Den stora tomheten omger Miira, en värld där hon inte vill vara och där ingen på allvar ser henne. Utom en, lärarvikarien Hassan. Och kanske Pablo, kärleken som flyttar.
I den sceniska rymden får Victoria Olmarker mäta ut Miiras värld. Hon drar upp gator och gårdar, rensar i sitt revir vid behov. Hon vill inte hoppa hage, hellre leka krig, som killarna. Och hon skriver protestbrev till Gunnared, stadsdelsförvaltningen. De gjorde fel när fritidsgården lades ner.
Ingenbarnsland skildrar barnet som skoningslös iakttagare, men Miira kan även formulera vad hon ser. Och dra slutsatser. Det gör historien, som kunde ha varit nattsvart, hoppfull mitt i alla motgångar.
Victoria Olmarker förankrar hela sin gestaltning i kroppen. Inte bara med gester – som händernas roliga helikopterfladder – och förstärkande uttryck, i kroppen föds Miiras energi, men där tuktar hon den också. Hon tränar att hålla ”stenansiktet”, att göra sig osårbar, och upptäcker när hon närmar sig tonåren att sminkets spackel kan vara nog så skyddande.
Träningen gör Miira stark och snabb. I öppningen pucklar hon på en kille med en energiutväxling som hade gjort en våt fläck av motspelaren, om det hade funnits någon. Hur ska hon kunna öka när hon går ut så hårt? tänker jag i salongen. Men Victoria Olmarkers Miira är full av rytm och variation. Och humor, det finns rum för förlösande skratt. Den kaxiga, obevekliga vreden har en motpol i en sårig insida där hon hela tiden försöker skapa lite mer rum åt sig själv. När flickans självförtroende vacklar sjunker Olmarker ner på huk, som av ren vana att böja sig. Så som hon ser föräldrarna göra.
I solidaritet med vännerna som har det ännu värre står Miira upp. Hon tar initiativ och ansvar, lika mycket som hon annars utmanar och ödelägger.
En timme och fyrtio minuter tar dessa urladdningar, med bara ett par minuters återhämtning för Olmarker på rygg medan Aram Chartjaturans Sabeldansen stormar över oss. Med Miira på fötter hinner vi göra snabbvisit i Finland och en tripp till Nordstan, lika väl som besök i skolan, i en pundarkvart och andra skrymslen i hennes värld. Allt iscensatt som bilder för min inre syn av Victoria Olmarkers spel på den svarta scenen. En bild målar hon konkret: skolans bedömningsskala. Den bär jag med mig och rekommenderar Ingenbarnsland för alla som vill följa upp problematiseringen av hemmahörighet i Fosterlandet på Stora scenen.
.
Ämnet
Stadsteatern sätter upp Ingenbarnsland av Åsa Lindholm efter Eija Hetekivi Olssons roman med samma namn.
Skribenten
Lis Hellström Sveningson är kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Bernarda – vi visste inte vilken tid det var med Regionteater väst dans.
