Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Stadsteatern | Djävlar på hjul

    Ett häftigt gäng utmanar könens roller i Djävlar på hjul, synd bara att pjäsen siktar på redan öppnade dörrar, skriver Sven Rånlund.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    TEATER

    TEATER

    Stadsteatern

    Djävlar på hjul

    Regi: Malin Stenberg

    Manus: Malin Stenberg, Lucas Svensson

    Koreografi: Örjan Andersson

    Medverkande: Gustav Ekman-Mellbin, Mia Höglund-Melin, Nina Jeppsson, Johan Karlberg, Mattias Nordkvist, Amelie Thorén, Richard Turpin (video)

    Göteborgs Stadsteater fortsätter sin imponerande satsning på ny svensk dramatik. I helgen var det dags för Djävlar på hjul, en normkritisk pjäs med sportkoppling. Författarna Malin Stenberg och Lucas Svensson har inspirerats av amerikansk roller derby, ni vet där kvinnor på rullskridskor tacklas i hotpants. Lägg därtill en fräck fläkt av flipperspel i färg och form, filosofi och tempo.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Med populärkulturen som bakgrund och en dj (Sonja Berggren) på scenen borde banan vara sopad för den könsrollskritik som pjäsen vill diskutera. Tyvärr blir det väl mycket schablonisering när karaktärerna studsar snabbt förbi och blinkar till som flipperkulor på ett bräde. De viktiga konflikterna och perspektiven är några för många, som om författarna inte kunnat låta bli.

    Det är ändå ett häftigt gäng som utmanar könens roller. Amelie Thorén är underbar som pryd 50-talshemmahustru i prickig klänning och damturban. Från motsatt kulturell horisont kommer Nina Jeppssons sovjetiska krigspilot, tuff och jämställd. Johan Karlberg gör en highway-snut med lätt grin och en indian med ett ugh. Mattias Nordkvist får bredbent representera hela manssläktet i sin fina cowboykostym, lätt kluven inför vad en ny könsroll innebär.

    Mot historiens saxade kategorier står två dagsfärska. Mia Höglund-Melin spelar en höggravid göteborgska som knipit i decennier, för när är det rätt tid att födas? Hennes ansikte spelar rikt som en levande tavla, men motiven är svåra att förstå. Gustav Ekman Mellbin är pjäsens normkritiska alibi, en genusvetare i långa, svarta handskar som flänger omkring och förklarar Simone de Beauvoirs storhet och slidans mått.

    Feministisk självironi, utan tvivel. Mer hade behövts av det, friare ramar, farligare brott. Synd att en viktig provokation siktar på redan öppnade dörrar.