"Hur det här ska gestaltas vet jag inte", säger en av rösterna som lämnar bidrag till Mattias Anderssons nya undersökning av tillståndet i Sverige, The Mental states of Sweden in dance. Farhågan har tyvärr fog för sig. Jag lämnar föreställningen konfunderad. Vad vill den här dansen peka på?
Efter att framgångsrikt ha tagit tempen på Göteborg med The Mental states of Gothenburg, på Angereds teater (2006) och på hela landet, The Mental states of Sweden, på Dramaten (2013), vill Mattias Andersson se vad dansen kan tillföra – i sig ett utslag av dramatikerns känslighet för rörelser och förändringar i vårt samhälle. Kroppen står just nu i fokus för vår livsföring. Samarbetet med prestigeladdade Cullbergbaletten ökar intresset och projektet får ytterligare tyngd av att Dramaten deltar med spelplatsen Elverket. Men vad hjälper det, det här är en uppsättning som inte har lämnat dansstudion.
Mattias Andersson utgår från sin beprövade metod, han ställer frågor med hjälp av den professionella intervjuaren Shang Imam. Från norr till söder har hon låtit människor berätta om någon händelse i livet som de vill se gestaltad i dans. Men för att kunna fråga så måste först själva företeelsen dans identifieras. Vad tänker du på när jag säger dans? Vad betyder dans för dig?
Svaren spelas upp – och textas – i föreställningen. Vad dans är tvekar rösterna ofta om, medan själva händelserna återberättas detaljerat. Barndomsminnen präglade av stark lycka varvas med misslyckanden, utsatthet, sorg och tortyr. Det är starka skildringar, men koreografin får sällan kontakt med dem. Som koreograf tillsammans med Cullbergbalettens dansare når dramatikern och regissören Mattias Andersson inte fram. Scenrummet ser ut som en dansstudio med balettens traditionella stång för övningar, handdukar, en pilatesboll och annat som kan komma dansarna till pass. Charlie Åströms ljusdesign förser dem med flackt arbetsljus. De sexton dansarna i bekväma kläder, som vore de på ett repetitionspass, försöker sätta kropp kring det som berättas. I början blir det alltför enkelt illustrerande rörelser, senare mer utvecklade koreografiska partier, men mest är intrycket improvisationsuppgifter som inte bottnar.
Karin Thulin, en äldre före detta Cullbergdansare, ger i ett litet solo en aning om vad dans kan bära fram. Annars är The Mental states of Sweden in dance en splittrad samling planlösa fragment.
