Fyra år efter Andreas Normans spionromandebut En rasande eld är författaren tillbaka med en ny bok med Bente Jensen i huvudrollen. I De otrogna möter vi den svenska spionen i Bryssel, där hon är stationerad men också lever någon form av familjeliv med man och två tonårssöner. Jobbet tar mycket tid och energi, samtidigt som den yngste sonen har behov som kräver en hel del av föräldrarna.
Utöver allt annat så har maken dessutom uppträtt annorlunda och märkligt den senaste tiden. Bente är stressad och när hon får extremt känslig information om den brittiska underrättelsetjänsten sätts något stort i gång som inte går att stoppa. Plötsligt är hon inte säker ens på hemmaplan och vet inte vem hon ska våga lita på.
Norman, som själv arbetat många år som diplomat på UD, verkar veta vad han talar om när han rör sig i dessa slutna kretsar. Vi får ta del av spionens vardag, och det är en tillvaro som framförallt är oerhört ensam. Just detta, Bentes isolering från ett ”vanligt” liv med socialt umgänge, är Norman mycket bra på att skildra. Det gäller även den brittiske spionen Jonathan Green som har en viktig del i berättelsen. Jobbet består mycket av ett skådespel med ständigt nya roller att snabbt komma in i, men är sällan särskilt glamoröst. För Green är arbetet på många sätt en kamp, inte minst moraliskt när han inte samtycker med sina överordnade om hur man ska komma över information.
Att författaren har en bakgrund som poet lyser igenom; språket sticker ut och drar ibland iväg på egna små äventyr. Det är befriande i en genre som denna, även om det också är en svår balansgång – orden får inte stå i vägen för historien. Norman lyckas oftast bra, och De otrogna är spännande hela vägen. Bryssel är däremot ingen upphetsande kuliss; man förstår att Bente inte trivs särskilt bra i denna stad.
