Australiensiskan Sonya Hartnett fick Alma-priset förra året - det stora barnlitteraturpriset till Astrid Lindgrens minne. Hon har främst skrivit psykologiska ungdomsböcker, men Arja och Råttiz vänder sig till en yngre publik. Det är en kapitelbok med svartvita bilder och lättläst text, som handlar om en flicka i lågstadieåldern. Och om hennes händer - som hon kallar för Arja och Råttiz och betraktar med ömsint beundran, eftersom de "uppför sig som vilda djur" och djärvt och tveklöst ger utlopp för all otillåten ilska. De nyper, klöser och slåss och gillar pirajor. "Arja bestämmer: Hon är lika stor som Råttiz, men hon är elakare". I sotiga, livfulla bilder får vi se hur de otämjda händerna ivrigt går till attack, medan den lilla magra flickan uppmärksamt tittar på. I slutet av första kapitlet berättar hon, liksom i förbigående, att hon har en lillebror. Fast hon skulle hellre vilja ha en hund.
Lillkillen är fyra år och alla säger att han är så snäll och söt, men Hanna och hennes händer är rasande på honom. För han gör sönder och förstör och liknar "en galen apa".
Boken skildrar alldeles osentimentalt den existentiella ensamhet man kan uppleva också i en mycket kärleksfull familj. När man ligger på sin säng och är ledsen, och försöker trösta sig med att rita och äta lite ost. Den är underbart ilsken, rolig och allvarsam. Helena Ridelbergs översättning är fin. Inte en falsk ton. Jag hoppas boken, trots sitt blygsamma och inte särskilt lockande omslag, skall nå fram till riktigt många läsare. Om inte Alma-priset hade funnits hade vi nog aldrig fått chans att läsa den på svenska.
BOK
Sonya Hartnett
Arja och Råttiz
Illustrationer: Ann James
Översättning: Helena Ridelberg
BonnierCarlsen
