Ett ensligt kollektiv i norra Sverige utgör navet i Sofia Nordins första roman för vuxna, Utanmyr. På den gistna gården lever fem alternativa sörlänningar, som förlitar sig på varandra och sina höga ideal. När Johanna träffar en av kvinnorna ur sällskapet på en fest i Stockholm, blir hon attraherad och nyfiken. Lockad av tanken på att leva tätt tillsammans ute i tassemarkerna, följer hon med på tåget norrut. Snart sover också hon naken i en av det gemensamma sovrummets våningssängar, delar såväl byråer och målarpenslar som inkomster med övriga i gruppen. Fast allt får hon uppenbart inte ta del av; före hennes tid har det hänt saker som det talas tyst om.
Trots det - och trots att Johannas pragmatiskt socialdemokratiska uppväxt skiljer sig från de andras mer ideologiskt medvetna fostran - blir hon alltmer ett med den lilla kretsen. Men självtillräckligheten fördunklar omdömesförmågan; när ekonomin förvärras blir också principerna allt mer urlakade. Fotografier av Utanmyr säljs till en reklambyrå och utländska bärplockare anlitas som billig arbetskraft, precis som på gården intill. När det sedan visar sig att en av de litauiska arbetarna tagit med sin lille son, är det liksom för sent att knorra om barnarbete ... Så rör sig kollektivet allt djupare in i en moralisk återvändsgränd, med varje steg väl motiverat och demokratiskt fastslaget i enhälliga omröstningar.
"Men Utanmyr är mer än summan av sina delar. Det är svaret på något slags sentimental dröm om det orörda, om att komma tillbaka" skriver Johanna, i den berättelse som är hennes försök att i efterhand begripa hur allt gick överstyr. Trots smaskiga detaljer och sekteristiska inslag blir det aldrig spekulativt, tack vare perspektivet och den sansade tonen. Men oupphörligt spännande är det, och ett krypande obehag sprider sig i mig under läsningen. Problematiken är dessutom vidare än vad den verkar i förstone. Utanmyr visar sig vara en djupt samtidskritisk roman om ett samhälle som sluter sig kring sin egen förträfflighet, där varje eftergift beskrivs som "nödvändig" och eventuella samvetskval stillas med en släng ironi. Sådana tendenser behöver man inte uppsöka obskyra sekter för att finna.
Drömmar om alternativa miniatyrvärldar präglar också Förlåt Elina, Sofia Nordins andra bok i höst - och tredje ungdomsroman i ordningen. Också här handlar det om den förtätade gemenskapens magi, men här är förvecklingarna av ett annat slag och förmedlas genom elvaåriga Evelina. Hon drivs av en (alltför) god anpassningsförmåga och en längtan att slippa mellanstadiets brutala konkurrens. Tillsammans med Elina, hennes enda och bästa vän, etablerar hon en hemlig pakt. Problemet är att flickorna befinner sig på olika nivåer i klassens hierarki; Evelina duger bara när Elina inte har någon annan att vara med. Fast i deras blodigt allvarliga lekar bleknar sådana omständigheter och samhörigheten blir absolut, ja magisk. På en hemlig mötesplats utför de ritualer, skrämmer varandra med historier om den farlige lädermannen för att sedan värja sig med mystiska skyddsattribut. Aldrig är de så nära som då, inneslutna i en egen värld. Där kan man glömma hur fort gemenskap kan övergå i utanförskap. Evelina vet, hon har både ratat och ratats.
Temat till trots är detta inte bara en i raden av sedelärande mobbningsskildringar. Sentimentalitet och pekpinnar saknas. Däremot exponeras ett maktspel, där det gäller att aldrig visa sig för angelägen och alltid hålla sig på rätt sida skrattet.
Tonsäkerheten känns given; enda gången det egentligen skorrar är i avsnittet där Evelina och Elina tävlar i att kalla varandra elakheter; när det tyngsta artilleriet är "snorunge" eller "etteravskum" faller berättelsen ut ur den nutid som annars är påtaglig. Lite omotiverad ter sig kanske också den idylliska hemmiljön i höghusförorten där Evelina bor med sin far, en lärare som ter sig som godheten själv. I kontrast mot det blir å andra sidan hårdheten i skolan desto påtagligare, klyftan mellan världarna djupare, och varför Evelina väljer att följa spelets regler är inte svårt att se. Samtidigt blir följderna lika plågsamt uppenbarade, oavsett om de drabbar henne själv eller någon annan. Den konflikten lämnas åt läsaren, levande och osminkad.
