Det som under lördagseftermiddagen utspelar sig på Flamingoscenen är nämligen så långt ifrån de klassiska, söta Brun-trudelutterna Tree house song och Puzzle, att det kunde röra sig om två helt olika artister; nästan som om någon hällt vatten på den gamla Ane Brun och hon därefter förvandlats till en avantgardistisk, hämningslös popgremlin med precis noll tråkighetsfaktor i vad hon än företar sig.
När hon kommer insvassande i brandgul sidenpyjamas, gör rörelser med armarna som för tankarna till indisk folkdans och tar ton till Hanging från förra årets album When I’m free, äger hon den stora spelytan direkt. De två trumseten och scenens ståbas ser till att det ofta blir oväntat tungt under den följande timmen, och körsångaren Ellekari Larsson samt göteborgska trummisen/violinisten Josefin Runsteen har avgörande roller i byggandet av feststämningen; bland annat är ett av konsertens många fina ögonblick en utdragen jojkduell (!) mellan de tre som jag innerligt hoppas att någon fångade på film.
Bruns musikaliska pånyttfödelse 2011, då hon inledde sitt samarbete med producenten Tobias Fröberg, har verkligen lagt grunden för något alldeles eget. När det svänger allra bäst, som i singeln Do you remember, förstår jag inte ens vad det är jag hör för någonting. Källarjazz med ett smutsigt Aristocats-driv, mixat med skön soulpop som har drag av nordisk folkmusik. Och … kinesisk opera? Vafalls? Starkt är det i alla fall, starkt och inspirerande. Det går att dansa till Ane Brun nu för tiden. Bara en sådan sak! Och många i det orättvist glesa publikhavet passar faktiskt på.
Naturligtvis förstår hon kraften i det nya hon upptäckt. Antalet låtar från tiden innan 2011är ytterst litet. Förutom en bedagad tolkning av Beyoncés Halo, Daring to love från raritetssamlingen som gavs ut för några år sedan, och så To let myself go från 2005 års A temporary dive, blir det uteslutande material från Bruns renässans i dag – och när hon väl går tillbaka i tiden, utsmyckas de äldre låtarna med eteriska stråkar och vacker folkkör som tvingar in dem i 2010-talets ljudbild.
Bara vid ett tillfälle sliras det: När den folkviseminnande och avskalade Du gråter så store tåra spelas i mitten av konserten på klingande vacker norska, orsakar den en onödig andpaus som skär sig mot det övriga trycket. Då, och bara då, längtar jag till de plötsligt hörbara basgångarna från Beth Ortons svängiga triphop i Linnétältet.
