Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Får en människa besluta om sitt eget slut? Den frågan ställer Teater Unos Flyga högt, med Åsa Eek Engquist i alla rollerna.
Får en människa besluta om sitt eget slut? Den frågan ställer Teater Unos Flyga högt, med Åsa Eek Engquist i alla rollerna.

Självironiskt stabilt men svärtan saknas

Flyga högt på teater Uno handlar om åldrande, liv och framförallt död och vad en fri människa egentligen får göra.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Teater


Teater Uno
Flyga högt
På scen: Åsa Eek Engquist
Text: Pia Naurin
Regi: Staffan Nattsén
Musikarr, ljud & ljus: Björn Holmlund
spelas till och med 15 oktober
 

Ju äldre de blir, desto färre roller finns det för kvinnliga skådespelare. I Pia Naurins nyskrivna tredelade monolog Flyga högt undersöker Åsa Eek Engqiust frågor om åldrande, om liv, död och om den fria viljan i ensamt majestät. 

Vi får följa Vera, hennes dotter Veronica och själasörjaren Bella, alla i Åsa Eek Engquists gestalt som lyckas nästan fysiskt förvandla hela sin uppenbarelse mellan rollväxlingarna. Och så GUDrun (sic) med kaffevagnen, som mellan varven uppmanar publiken att resa sig (det är nyttigt!) och att kanske ta lite mer kaffe eller saftsoppa. 
Men främst handlar det om Vera, och om hennes frihet att leva och dö som hon vill. Hon planerar allt in i minsta detalj, planerar sitt liv i efterhand och sin död i förskott, tillrättalägger allt inför den sista flygturen som ska gå högt högt upp och sedan ner i det solblänkande havet. Det blir, som så ofta när vi människor lägger upp planer, inte riktigt som hon tänkt sig. 

Kvar är dottern, som börjar undra vad som hände, varför Vera plötsligt strax innan åttioårsdagen ville lära sig att flyga? Till slut hittar hon en planeringskalender och börjar misstänka det värsta, att den fullständigt friska Vera valt att ända sitt liv. Med skulden klibbande vid sig tar hon kontakt med själasörjaren Bella, som har sin egen syn på liv och död och fri död, eller Freitod som hon säger att det heter på tyska. 
Pia Naurins nyskrivna text är full av passande lågmäld ofta självironisk humor, den är infallsrik och ger förståelse för alla tre mänskliga roller. (Gudruns roll i våra liv verkar vara försumbar, åtminstone så långt som Flyga högt vågar säga.) De tre monologerna har ett naturligt språk, tveklöst samtida.

Åsa Eek Engquist ger tydligt skilda röster åt alla tre, tar dem alla på lika allvar. Någon scenografi behövs inte, utöver kaffevagnen, hela dramat sitter i Engquists gestalt där hon går runt i den lilla salongen, tittar publiken i ögonen och sätter sig ner bland oss med jämna mellanrum. 

Flyga högt är en föreställning utan döda punkter, när de sjuttio minuterna gått känns det knappt som att hälften av den tiden har passerat. Ändå är det som att något saknas för att föreställningen verkligen ska kännas. Pjäsens ämne, friheten att få välja sin egen död gestaltas genom Veras planering, men vi får inte riktigt känna hennes ångest eller förstå varför hon väljer det. Det är istället själasörjaren Bella som förklarar, i sin monolog om hur döden och åldrandet i det moderna samhället ofta blir alltför långdragen.

Mest läst