Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Sista intervjun med Jenny Diski: ”Det där med döden är förfärligt svårt”

    Den brittiska författaren Jenny Diski gick bort i torsdags morse. Så sent som för några veckor sedan publicerade The Sunday Times Magazine en lång intervju med författaren, som sedan många år även var skribent på Göteborgs-Posten. Här berättar hon bland annat hur det var att 15 år gammal tas om hand av den blivande Nobelpristagaren Doris Lessing. Som enda media i Sverige publicerar Göteborgs-Posten idag den sista intervjun med Jenny Diski.

    Jenny Diskis senaste bok heter In Gratitude (I tacksamhet), och nu försöker förlaget Bloomsbury få ut den snabbt, så att hon förhoppningsvis fortfarande är vid liv och får uppleva när den publiceras den här veckan. Hon har lungcancer i sista stadiet och fick i februari veta att hon hade högst tre månader kvar att leva. Så jag intervjuade henne i hennes hem i Cambridge, medan hon låg till sängs. Hennes man, doktor Ian Patterson, som hon kallar ”Poeten”, släppte in mig och visade upp mig på övervåningen, förbi vägg efter vägg med böcker – han undervisar i engelsk litteratur vid Queens’ College och tillsammans äger de sjutusen böcker.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Diski förefaller anmärkningsvärt compos mentis för att ligga på sin dödsbädd, även om hon tappar tråden emellanåt – ”Kom tillbaka, hjärna!” Hon säger åt mig att sätta mig på sängen, där hon kan se mig, och förklarar: ”För ögonblicket har jag en släng av cancer, och jag har lite ont, så jag är lite andfådd.” Hennes utseende har förändrats drastiskt. Förr var hon väldigt smal och hade långt, rakt, silvergrått hår, men hon har gått upp nästan tjugo kilo för att hon har fått steroider, och håret har blivit lockigt. Men det allra värsta är att strålbehandlingen mot lungtumören har gjort att hon har drabbats av lungfibros, och nu är det rena lotteriet om cancern eller fibrosen ska ta död på henne först. Men hon vill inte prata om sin sjukdom: hon vill prata om sin bok.

    In Gratitude bygger på artiklar som hon har skrivit för Review of Books och som handlar om hennes cancer och dess förlopp, men också om hennes mycket märkliga förhållande till den nobelprisbelönade författaren Doris Lessing, som dog 2013.
    År 1962 var Diski femton år gammal och intagen på mentalsjukhus, när Lessing i praktiken blev hennes adoptivmamma. Hennes riktiga föräldrar var inte mycket att ha. Hennes mamma var deprimerad, omväxlande hysterisk och självmordsbenägen, och gick på nembutal. Hennes pappa var sol-och-vårare och åkte runt och charmade gulliga gamla tanter för att lura av dem deras besparingar, ungefär som John le Carrés pappa. Han hade suttit i fängelse för bedrägeri, och gick i konkurs flera gånger. När Jenny var elva försvann han och lämnade hennes mamma ensam och utfattig, ända tills kronofogden kom.

    Så småningom betalade socialen för att Jenny skulle få gå på en progressiv internatskola, Saint Christopher i Letchworth i Hertfordshire, bara för att hon skulle komma ifrån sina föräldrar. Men när hon var femton blev hon relegerad för att hon hade stulit eter från kemisalen. Hon hamnade i en etta i Hove med sin mamma och försökte begå självmord efter tre dagar. Hon togs in på mentalsjukhus och fick vara kvar där medan myndigheterna försökte komma på vad de skulle göra av henne. Och då skrev Lessings son Peter till henne och frågade om hon ville bo hos hans mamma. Han hade varit skolkamrat med Jenny, fått veta att hon hade blivit relegerad och bett sin mamma ta hand om henne. Ofattbart nog gjorde hon det, så den femtonåriga Jenny hamnade – obesedd – i ett hus i Camden (Lessing hade nyss gett ut Den femte sanningen och var för första gången stadd vid kassa), där författarens vänner satt och pratade om böcker och filmer och politik och sex. Väldigt mycket sex.


    Det är märkligt att Lessing tog hand om henne, för hon var aldrig den moderliga typen – tvärtom, säger Diski: ”Hon var den minst moderliga, minst varma människa jag någonsin har känt.” Och hon hade övergett två av sina egna barn när hon kom till England från Sydrhodesia 1949. Hon tog med sig den yngste, Peter, som då var två år gammal, men de två äldre lämnade hon kvar. Det kanske hade varit bättre om hon hade lämnat kvar Peter också, för det gick väldigt illa för honom. Han bodde hos sin mamma i hela sitt liv, men från nitton års ålder arbetade han aldrig, gick aldrig ut, låg bara i sin säng och tittade på teve och blev enormt överviktig. Han dog bara en månad före Doris.
    Icke desto mindre var det Peter som räddade Diski från dårhuset i Brighton. Varför gjorde han det? Hade de varit vänner i skolan? ”Nej, vi var faktiskt ovänner, och vi hade inte särskilt mycket med varandra att göra. Men Peter var en väldigt komplicerad människa. Han gillade att vara lite pompös. Han skulle ha trivts med att vara chef för ett varuhus – jag kan se framför mig hur han går omkring i affären med händerna på ryggen. Han gillade att vara herre på täppan och styra och ställa. Och det var hans förslag att Doris skulle låta mig bo hos henne – alltså, det var ju ett helknäppt förslag, att ta hand om en femtonårig flicka som hon aldrig hade träffat och inte visste något om, men det var väldigt generöst.”

    Det finns en gripande scen i boken, där Diski, efter att tigande ha smugit omkring i huset i flera dagar, till sist frågar Lessing: ”Tycker du om mig?”, varpå Lessing anklagar henne för känslomässig utpressning. Diski förtydligar: ”Jag var ett barn som inte hade några riktiga föräldrar och som hade blivit omhändertagen och övergiven av olika människor och placerad i ett hus som överhuvudtaget inte hade något med mig att göra. Så jag var helt enkelt förvirrad och blev väldigt tyst, och hon frågade mig gång på gång vad det var med mig. Och till sist sa jag: ’Jag är jätteorolig för att du kanske inte tycker om mig och om du inte tycker om mig, vad händer då, för det finns ju ingenstans att skicka tillbaka mig till?’ Och jag tror egentligen att det var den frågan hon hade bävat för.”
    Faktum är att Lessing blev så rasande att hon gick ut utan att säga ett ord, men morgonen därpå hittade Jenny ett brev där hon anklagade henne för att vara manipulativ.
    Jag säger till Diski att jag faktiskt förstår Lessing. ”Mm, jag tror egentligen att alla människor är manipulativa – och att alla kan bli manipulerade.” Men är hon tacksam för att Doris tog hand om henne? Hennes bok heter In Gratitude – I tacksamhet, men den kunde precis lika gärna heta Ingratitude – Otacksamhet. ”Ja, jag tycker faktiskt att titeln funkar på båda sätten. Jag är både tacksam och otacksam, inte tu tal om det. Den första dagen eller kvällen kom hon och sa: ’Hör på, du har ingenting att vara tacksam för eller att be om ursäkt för, och du är hur välkommen som helst att bo här.’ Och jag sa: ’Ja, självklart, jag är inte orolig’ – fast egentligen var jag livrädd. Hon utfärdade liksom en varning om att jag måste ta mig i akt – utan ord. Vi tyckte egentligen aldrig om varandra, så var det från allra första början.”

    Lessing tjatade också på Diski om sex.
    ”Från det ögonblick då jag flyttade in pratade hon ständigt om sex. Det var helt häpnadsväckande. Det var som om hon ville lära mig grunderna i sexualitetens tekniker. Hon ansåg att det var fullständigt livsavgörande att få ordning på sitt sexliv, och hon brukade diskutera hur man gjorde det ena och hur man gjorde det andra, och hon skickade mig till en gynekolog för att prova ut ett pessar. Jag var inte oskuld, men hon hade något slags uppfattning om att jag var totalt sexuellt lössläppt, och hennes stora skräck var att jag skulle bli gravid. Hon ansåg livet var slut om man fick barn eller gifte sig, det gjorde att man tvärstannade.”

    Till sist gav sig Diski av och flyttade ihop med några husockupanter, men hon fortsatte att besöka Lessing och författaren fortsatte att stötta henne. Hon ville att Diski skulle läsa på universitetet. Det ville inte Diski, men hon gick en lärarutbildning och upptäckte att hon tyckte om att undervisa. Hon gifte sig med en lärarkollega, Roger Diski (fast han hette Marks från början – de valde det gemensamma efternamnet Diski), och startade en gratisskola i Camden.
    ”Det kunde ha blivit katastrof, men det blev det inte. Den var uppbyggd kring en grupp ungdomar som hade blivit utsparkade ur skolan och hängde på Camden Square, hamnade i trassel och kostade kommunen en fruktansvärd massa pengar. Så Roger stegade upp på skolmyndigheten och krävde pengar, och vi fick politikern Frank Dobson på vår sida, och så kändes det som om allt bara flöt på, faktiskt. Vi letade upp alla lokala begåvningar – och det fanns massor av sådana där i Camden – och övertalade dem att ställa upp gratis och undervisa en halvdag, och det funderade häpnadsväckande bra.”

    Paret Diski skilde sig efter några år (han blev senare en banbrytare inom ekoturism), men de fortsatte att vara goda vänner ända tills han dog i en drunkningsolycka 2011. Och Jenny är evigt tacksam över att de fick en dotter, Chloe, ihop. ”Jag tror inte att jag hade klarat något av allt jag har gjort utan Chloe – hon var min klippa. Jag hade haft en så stökig barndom, och jag kunde förstås aldrig i livet låta någon annan gå igenom samma sak, så jag försökte bara vara en vanlig mamma. Och jag tror att det blev rätt bra. Jag brukade skicka Chloe i säng en timme innan det var dags för henne sova, så att hon kunde göra saker på egen hand – läsa eller titta på teve, bara – och det hade hon inget emot. Hon hade en stabilitet som jag aldrig hade. Hon gör sådant som hon behöver göra för sin egen skull. Alltså, nästan direkt efter att jag hade berättat för henne att jag hade cancer blev hon gravid, och nästan direkt efter det blev hon gravid igen – det var som om hon byggde en mur av trygghet kring sig själv. Och hon har en underbart stabil partner som hon känner sedan skoltiden.”
    Diski tycker om att träffa sina barnbarn, fast inte alltför ofta, på grund av risken för infektioner. ”Men de känner sin mormor och vi kommer rätt bra överens allihop.”

    Varför väntade Diski så länge med att skriva om Lessing? I några av sina tidigare böcker skriver hon om en adoptivmamma, men hon nämner henne aldrig vid namn. Och hon fortsatte träffa Lessing så länge hon levde. ”Vi hade ett avtal, kan man säga. Vi kom överens om att vi inte skulle prata om varandra förrän antingen den ena eller den andra hade trillat av pinn, mest för att hon skulle slippa det, helt enkelt – med tanke på att jag säkert skulle säga sådant hon inte gillade. Och det kändes rimligt.”
    Men så, när Diski fick sin cancerdiagnos och skrev om sjukdomen i London Review of Books, tog Lessings agent kontakt med henne. ”Hon sa: ’Du måste skriva om Doris. Du är den enda människan som kan skriva riktigt närgånget om henne.’ Och det stämmer, tror jag. Jag menar, det finns säkert hundrafemtiotusen människor runt om i världen som har sin egen version av Doris, men jag var nog den som stod henne närmast och som tillbringade mest tid ensam med henne.” Så då skrev hon mindre om sin cancer och mer om Lessing.

    För ett par veckor sedan twittrade Diski att hon hoppades att folk skulle komma och hälsa på henne i Cambridge, för hon behövde någon att prata med. Men egentligen har hon inga vänner, säger hon: ”Därför var det väldigt trevligt att upptäcka Twitter, för där skaffar man sig sina vänner själv, man hittar sitt eget hörn. Jag är inte särskilt vänskaplig av mig. Jag har alltid hållit mig rätt mycket för mig själv. Jag hade Roger [exmaken], som var min äldsta vän, men han dog, chockerande nog.” Den enda gången hon har varit omgiven av mycket folk var när hon och Roger startade gratisskolan. ”Men det var ett slags helvete. Jag minns att jag satt i ett rum och grät som jag aldrig har gråtit förut, för att jag hade blivit indragen i denna mardröm av människor. Jag ville inte ha dem där. Jag skulle inte överleva.”

    En vän som hon faktiskt nämner är Mary-Kay Wilmers, redaktör på London Review of Books. År 1992 hittade Wilmers Diski när hon skrev en shoppingkrönika under rubriken Direkt från kundvagnen i Sunday Times, och övertalade henne att skriva för LRB. Wilmers berättar per mejl: ”Jag tycker om Jennys skrivande av samma anledning som jag tycker om hennes sällskap. Hon är precis lagom rolig och smart och intellektuell och vass för min smak. När jag tror att jag har hittat rätt adjektiv för att beskriva henne dyker dess raka motsats genast upp i huvudet på mig – men hur som helst är hon en verkligt sällsynt skribent och en verkligt sällsynt vän.”

    Att skriva är det viktigaste av allt för Diski. Hon ville bli författare långt innan hon träffade Lessing. ”Jag kan inte minnas att jag någonsin inte har velat bli författare, och jag blev faktiskt författare och skrev tjugo böcker och så var det med den saken. Men Doris erkände aldrig riktigt att jag var författare. Jag brukade ge henne manus att läsa, och så lämnade hon tillbaka dem en vecka senare i en enda röra, utan så mycket som en kommentar. Men andra människor har berättat för mig att hon sa att jag var en fantastisk författare. Jag blev alldeles paff. Jag visste att hon tyckte att jag var en rätt bra essäist, men hon ansåg att fiktion var fiktion och fakta var fakta, medan jag gillar att blanda ihop dem. Det är därför Moby Dick i mitt tycke är böckernas bok – Melville kan skriva om en ryggfenas storlek och vikt, men samtidigt kan han skriva om känslorna man upplever och deras oerhörda betydelse. Men Doris hade en mycket mer konventionell attityd till sanningen. Hon ansåg att det fanns sådant som var sant och sådant som inte var det. En del människor tycker att jag har beskrivit saker och ting fel nu när jag har skrivit min självbiografi, men då skulle jag vilja säga: ’Jaha, ursäkta, men det här är min sanning, och om ni inte gillar den så får ni väl skriva vad ni vill.’ Jag tror inte att det finns en enda, okomplicerad sanning.”

    I sin bok berättar Diski att hon fick lungfibros av strålbehandlingen mot cancern. Tycker hon att hon gjorde fel som överhuvudtaget genomgick behandling? ”Det vet jag inte. Jag vet inte, för läkarna är så självgoda – de sitter inne med all information, men de berättar ingenting. De ger en sådana där små broschyrer skrivna av Macmillan-systrar, men är helt omöjligt att veta vad som kan hända. Jag känner mig faktiskt en smula bitter – nej, inte en smula, väldigt bitter – över att det inte fanns tillräckligt mycket information att tillgå. Men jag tror inte att det hade gjort någon skillnad. Det är bara två olika sätt att dö av något i lungorna. Det där med döden är förfärligt svårt. Jag hade gärna offrat ett par veckor om vi bara hade kunnat bestämma ett datum, men så gör de inte, det kan de inte göra. Jag tänker fortsätta som om ingenting har hänt. Förr eller senare kommer jag bara att vara död.”

    (Översättning: Helena Hansson)

    LÄS MER: Jenny Diski är död

    LÄS MER: Jenny Diski var en av samtidens skarpaste iakttagare