Skyltfönster i en bokhandel i Bukarest.
Skyltfönster i en bokhandel i Bukarest.

Sinziana Ravini: Rumänsk magi

ANNONS
|

Var kommer du ifrån, brukar folk ibland fråga mig. När jag säger Göteborg får jag nästan alltid följdfrågan. ”Nej, jag menar inte så. Var kommer du ifrån ursprungligen?” Jag har alltid känt ett visst obehag inför frågan, för det finns inget värre än att naglas fast vid sitt kulturella ursprung. ”Från Rumänien”, brukar jag då säga och titta ner i marken. Man behöver ju inte läsa Lars Noréns Rumäner för att veta hur de är.

Jag kom till Sverige 1987. Rumänien förknippades vid denna tid med diktatur, aids och herrelösa hundar. Nu förknippas landet mest med korruption, fattigdom och statslösa romer. Med risk för generaliseringar, så har Rumänien alltid setts som ett problemland, ett tiggarland, ett land som inte kan ta hand om sig själv och sina egna.

ANNONS

I slutet av 80-talet serverade man alltid den paradoxala bildkopplingen mellan betongstäder och folk som gick omkring i fårakläder. Det var i alla fall så Rumänien marknadsfördes i de svenska historieböckerna i skolan. Som ett grått och efterblivet land med defaitism som kulturellt särmärke. Långt borta var diskussionerna om Rumäniens betydelse för avantgardet och dess aktuella författare var så gott som okända. Min far såg Sverige som en sann oas efter tio års förföljelser för sitt regimkritiska författarskap: Vi kommer att göra som Cortez. Vi kommer att bränna våra båtar och aldrig mer blicka tillbaks igen, sade han.

Det är tisdag eftermiddag och jag har stämt träff med Alexandru Dobrescu, chefen för det rumänska kulturinstitutet i Paris, där jag numera bor, för att tala om rumänsk litteratur. Jag kliver in i rummet och möter en äldre man, klädd i grå kostym, som sitter vid sitt skrivbord och puffar avmätt på en cigarett. Han ber mig sätta mig ner i den bruna soffan.

–Vad kan jag göra för er lilla fröken?

Jag förklarar att jag skall skriva en text om rumänsk litteratur inför Bokmässan som har Rumänien som tema och att jag vill ta del av hans tankar i ämnet.

–Vilket år lämnade ni landet?

ANNONS

–1987.

–Hur gammal var ni då?

–11 år.

–Och vilka författare har ni läst?

–Inte så många egentligen. Däremot har jag läst nästan allt av Mircea Cartarescu, Herta Müller och Norman Manea.

–Ja, då kan jag inte göra något för er. Jag kan inte tala med någon som inte behärskar den rumänska litteraturen i sin helhet.

–Men ni kanske kan berätta om dagens ideologiska konflikter?

–Vilka ideologiska konflikter? Svarar han upprörd. Litteratur och ideologi har ingenting med varandra att göra.

–Okej. Ni får gärna byta ut ideologi mot politik. Kan ni berätta om de författare som har en politisk betydelse idag?

Han ser på mig som om jag bett honom att tala om flygande åsnor.

– Men ni är ju väl ändå litteraturkritiker i grunden, frågar jag.

– Inte i grunden, det var mitt yrke.

Han förklarar att han skrivit flera böcker. När jag ber honom att få låna eller bläddra i dem, så förklarar han att han inte tagit med dem till Paris. Det här var svårare än vad jag hade trott, men jag bestämmer mig för att inte ge upp så lätt.

–Kan ni berätta något om dissidentförfattarna, frågar jag.

–Vilka dissidentförfattare? Efter kommunismens fall påstod alla att de hade varit dissidentförfattare. Men när vi letade i deras nattduksbord fann vi inte så mycket.

ANNONS

–Och i censurarkiven? försöker jag.

–Jag har inte sett en enda censurerad roman i mitt liv.

–Ja, men folk levde med rädslan i bröstet, säger jag och använder frasen ”frica în sân” som är ett gammalt rumänskt uttryck.

– Vilken rädsla?

Han börjar tala om alla de personer som inte haft något med regimen att göra. ”De vanliga, ordinära människorna”. Dem är det ingen som skriver om. Visst. Det ligger mycket i det han säger, men, vi levde ju alla i en totalitär regim, i en galen människas dröm och ja, jag vill påstå att alla var rädda. Det enda man kunde göra för att bevara sin frihet var att fly in i det egna huvudet.

Jag börjar tala om min älsklingsförfattare Mircea Cartarescu och rädslan man kan finna i hans klaustrofobiska, djupt existentialistiska romaner. De metafysiska labyrinterna, de akrobatiska hoppen mellan dröm och verklighet, de psykedeliska ordkombinationerna, kommer de inte ur en rädsla för ett naket, socialrealistiskt språk som säger vad den är och är vad den säger? Ett surrealistiskt eller magiskt realistiskt språk är så mycket svårare att kontrollera (och var så gott som bannlyst under kommunismen) för i koder och aforismer kan man gömma viktig regimkritik. Det var precis det Mircea Cartarescu gjorde i Nostalgia som kom ut 1989, samma år som Ceausescu föll, ja till och med sex månader tidigare. Är inte denna bok radikalt politisk? Kan inte rysk roulette-spelaren som censurerades bort och återinfördes i den första ocensurerade upplagan från 1993 betraktas som en metafor för kommunismens slumpmässiga dödande av det egna folket, frågar jag efter att jag har hållit min lilla monolog, som var både längre och mindre välformulerad än vad skrivandets reflektionsrum nu tillåter.

ANNONS

Den gråklädde chefen lyssnar noggrant, men när jag är färdig så fnyser han och skakar på huvudet. Cartarescu verkar inte tillhöra hans panteon. Jag frågar då hur han ställer sig till det faktum att Cartarescu och många andra viktiga författare, som betraktas som Rumäniens största, valde att inte komma till bokmässan i Paris när de hade Rumänien som tema tidigare i år.

–Rumäniens största? Säger ni? Vem har sagt att dessa författare skulle vara Rumäniens största?

Jag ger mig inte och frågar varför de valde att avstå.

–Ja, de ville inte representera sitt land. Författare är sådana. De vill inte representera länder. De vill bara representera sig själva.

Jag hänvisar då till Cartarescus uttalanden i franska medier. Att det var en protest mot Rumänska kulturinstitutets nya ledning, närmare bestämt Andrei Marga och hans ”krig mot Rumäniens mest kända intellektuella”. Cartarescu hävdade vidare att denna nya ledning, som tillträdde i september förra året, skickar tillbaka detta viktiga institut fyra decennier i tiden, till tiden då Ceausescus ”kulturnicks” styrde kulturen. Andrei Marga har också tillsatt den man som sitter framför mig och han fick tjänsten av honom strax före bokmässan i Paris, strax före bojkotten.

Jag återkommer till frågan: ”Hur ser ni på författarnas kollektiva bojkott?” Han lutar sig tillbaka och efter en lång paus säger han:

ANNONS

–Som en fis i Rumäniens historia.

Jag tror inte mina öron. Det känns som att jag sitter i en Bulgakovroman, bland rökande katter och sovjetiska kappvändare. Men jag känner en plötslig lycka i bröstet. Känslan av att litteraturen och kritiken fortfarande har något att kämpa för: Tidigare i år fick Andrei Marga sparken på grund av en rad skumma affärer.

Om han nu inte betraktar Mircea Cartarescu och de övriga bojkottande författarna Andrei Plesu och Gabriel Liceanu som några ”stora författare”, kunde han då möjligen nämna de författare som han anser är värda det epitetet, frågar jag. Han föreslår då att jag läser Animale bolnave (sjuka djur) av Nicolae Breban, Absente (Frånvaron) av Augustin Buzura och Viata si opera lui Tiron B (Tiron B:s liv och verk) av Dumitru Radu Popescu. Det är precis vad jag behövde. En fläkt från den gamla tiden att förhålla mig till. Jag tackar för vårt samtal och skall precis till att gå, när han säger.

–Det kändes som att sitta i ett förhör med KGB.

När jag lite senare letar upp dessa tre böcker upptäcker jag att ingen av dem är översatt till svenska än och jag kan heller inte kan hitta dem på institutets bibliotek. Men jag får låna några andra böcker, däribland Brebans En l’absence des maitres (I mästarnas frånvaro) och Augustin Buzuras Requiem pour salauds et fous (Rekviem för knölar och galningar). Jag kastar mig över dem så fort jag kommer hem och läser dem parallellt med en rad andra böcker. Jag vill inte komma med ett slutgiltitg omdöme förrän jag har lyckats få tag på de tre böckerna han rekommenderade. Vem vet? Kanske finns det en och annan litterär skatt begraven här.

ANNONS

Men kan någon av dem mäta sig med Cartarescus psykoanalytiska skärpa och språkliga uppfinningar? Tveksamt. Jag börjar läsa en rad andra författare. Dan Lungus Raiul Gainilor (Hönsens Paradis – ännu ej översatt till svenska), som är en fullkomligt briljant skildring av just ett par enkla människors liv före och efter kommunismen. Passagen där en av huvudpersonerna har bestämt sig för att söka upp ”den skjutne”, som betyder Ceausescu i folkmun, är något bland det roligaste jag har läst.

En annan storfavorit är Gabriela Adamsteanus O Dimineata pierduta (En förlorad morgon – inte heller den översatt till svenska) som är alldeles enastående i sin burleska och kalejdoskopiska skildring av mellankrigstidens Rumänien, där skillnaden mellan en förlorad dag och ett förlorat liv är så gott som obefintlig.

Sen återvänder jag till min barndoms älsklingsförfattare satirikern Ion Luca Caragiale, absurdisten Urmuz och sist men inte minst Cartarescus föregångare – Max Blecher. Jag inser att alla rumänska författare jag uppskattar och brinner för har sin källa just i den uppsluppna nihilismens sång till mänsklighetens förfall. Ja, den rumänska litteraturen är mörk, och kommer så länge samhället ser ut som det gör också att vara det. Men den är också drömsk, idealistisk och ”oniristisk” för att använda en term som tillskrivs Cartarescus romaner. Låt oss bara hoppas att fler böcker kommer översättas av våra briljanta översättare – bland andra Ingrid Johansson, Barbro Andersson och Ion Milos – så att vi äntligen kan förstå vad som har hänt och fortfarande händer innanför den rumänska litteraturens hårt vaktade murar.

ANNONS

.

ÄMNET

Rumänien är ett av årets teman på Bokmässan. Sinziana Ravini skriver om den rumänska litteraturen, om Mircea Cartarescu som är en av årets gäster men också om en rad rumänska författare som fortfarande inte finns översatta till svenska.

SKRIBENTEN

Sinziana Ravini är litteratur- och konstkritiker och mångårig medarbetare i GP. Bor i Paris sedan ett par år tillbaka.

ANNONS