Trots den omvända avsikten gör Sigrid Nurbo både sig själv och de dikter hon analyserar en björntjänst.
Sigrid Nurbo är i essän Sprawl intresserad av spridningsfenomenet i languagedikten. Av hur dikterna "sprawlar", det vill säga spretar utåt och gör motstånd mot ett hierarkiskt centrumbegrepp. Det är utgångspunkten för en undersökning av några dikter författade av tre samtida svenska poeter: Lars Mikael Raattamaa, Marie Silkeberg och Jörgen Gassilewski.
Genom att pressa in dessa sinsemellan mycket olika poeter i en gemensam L=A=N=G=U=A=G=E-fålla gör hon tyvärr både sig själv och dikterna en björntjänst. Kanske främst för att hennes definitioner av vad som kännetecknar Language-poesin blir paradoxalt begränsande i all vilja till vidgning och öppenhet. "I den ultimata language-dikten bestämmer du allt själv!", konstaterar Nurbo tidigt i essän och fortsätter sedan att euforiskt redogöra för hur languagepoesin är både revolutionär och demokratisk, öppen och tillgänglig för alla, hur den betonar misstron mot språket som kommunikationsmedel och varför man ska akta sig för att tolka languagedikter: "Ingen vet bäst hur en languagedikt ska läsas. Den går inte att kanonisera."
Nurbo tror sig bjuda in läsarna i en jämställd verkstad där polyfonin är det överordnade målet. Men i själva verket presenterar hon mycket snäva läsningar av de korta diktfragment som hon använder för att exemplifiera sina teser. Att påstå att man blir snopen om man försöker sig på att tolka en av Marie Silkebergs dikter, eftersom den innehåller ord som är nonsens, är beklämmande på mer än ett sätt. Om det nu är läsarens uppgift att fylla en dikt med mening och om det inte är betydelsefullt vilka ord poeten har valt att sätta på pränt, varför då inte läsa telefonkatalogen istället? Uppenbarligen finns det något i dikterna som har talat till Nurbo, alldeles bortsett från deras strukturella kvaliteter. Om dessa orsaker hade jag gärna läst mer om.
BOK
Sigrid Nurbo
Sprawl
Modernista
