Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Sigrid Combüchen i allra bästa form

Sigrid Combüchen skriver med samma ordglädje som i Augustprisade Spill för sju år sedan. Monika Tunbäck-Hanson läser en roman som tar andan ur en.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

ROMAN
SIGRID COMBÜCHEN
Sidonie & Nathalie
Norstedt

Två kvinnor är på flykt genom krigets Europa. De kommer från det franska Alsace i tyska gränstrakter. Deras pass är stämplade med ockupationsmaktens hakkors. Det är 1944. Året därpå skall de nå norra Bohuslän och Koster. De vandrar tillsammans på blödande fötter, vecka ut och vecka in. De hungrar, svälter, tigger, stjäl, arbetar, far illa, överlever. Deras namn utgör titeln på Sigrid Combüchens nya roman Sidonie & Nathalie. De två var främlingar för varandra, när de möttes och förblir så. Vill förbli så, hur tätt de än tvingas samman. Gemensamma upplevelser behöver inte leda till gemenskap.

Alltför mycket och inte bara klass skiljer dem åt.

Nathalie kommer från en fin släkt som odlat vin i århundraden. Sidonie, kallskänkan finns i straffregistret, men hon ljuger sig till en annan bakgrund. Den reserverade Nathalie tiger om sin make och de tre barnen som dog när motorcykeln körde på en mina. Vilken är skillnaden mellan att ljuga och förtiga? Den frågan finns med boken igenom.
Sigrid Combüchens nya roman är skriven med samma ordglädje som hennes Augustprisade Spill från 2010. Den är brännande aktuell, kommer som den gör i en tid då flykt från krig tillhör den europeiska vardagen. Likt Sidonie och Nathalie far i dag tusentals människor i bräckliga båtar över hav mot land, där freden råder. 

Romanen har undertiteln från Limhamn till Lofoten och i Lofoten byter författaren tid från krigets 40-tal till år 2005, då Nathalie skall fylla 90. Den sentida berättelsen avbryter då och då kvinnornas tröstlösa färd. Om vad som hände Nathalie under åren mellan Koster och Lofoten är upplysningarna emellertid knapphändiga, men hon blev mor på nytt och fick barnbarn (ouppfostrade och "computerisolerade").

Precis som under flyktens år föredrar hon ensamheten, hon sitter helst i huset vid stupstranden och ser turister paddla kajak i den livsfarliga malströmmen. Hon lyssnar på fåglarna, på vattnet som slår mot Lofotens branta väggar och minns ibland. Av minnena lägger Combüchen ännu en pusselbit till rekonstruktionen av en människans liv. I dessa kapitel finns en roman till, spännande nog, men den kommer i skuggan av berättelsen om de två kvinnornas vandring. 

Det är i skildringen av flyktens tid som boken har sin kraft, sin bredd och sitt djup. Texten drivs fram med en obeveklighet som tar andan ur en. Hela tiden den tysta kampen mellan kvinnorna. Nathalie för att få vara ifred, Sidonie för att bli accepterad av omvärlden, inte minst på slottet i Skåne där de får jobb. Vistelsen där är full av vardagsslit och dramatik och får ett slut som för dem till Koster, där Combüchen har sitt sommarhem, därav det ljus som texten får. 

Berättelse och språk är ett. Combüchen skriver med alla sinnen öppna. Hon kommer nära tingen. Man känner doften av tvålen, av ångest och rädsla, hör klosetten gnälla, lyssnar till kåthetens rop, vämjs av blod, av smuts och grymheter och blir så förundrad över människors förmåga att överleva. Att Sigrid Combüchen bygger, som hon säger i efterordet, sin fiktion på berättelser från kriget som hon hörde i sin barndom, förstärker autenciteten.

Mest läst