Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sigrid Combüchen | Den umbärliga

Ida Bäckmann levde sitt liv mellan två storheter – Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Sigrid Combüchen fördjupar porträttet av en förtalad förföljare. Mikael van Reis är förtjust.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Bok

Sigrid Combüchen

Den umbärliga

Norstedts

Utgångspunkten är förstås tacksam. Ida Bäckmann fick ”den svenska litteraturhistoriens fulaste eftermäle”, skriver Sigrid Combüchen i början av Den umbärliga. Så var det åtminstone en gång. På bokens omslag möter vi Bäckmann med en blick utan väjningsplikt, en vaffan-min och hela högerhanden mot bröstet under hängslet, ”som en patron”. Hon utstrålar ett sturskt livsmod.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sigrid Combüchens biografi om Ida Bäckmann är nu ingen vanlig upprättelsebok av en förtalad kvinna utan något mycket mer komplext. Det handlar om att framkalla människan Bäckmann både från in- och utsidan och fram växer ett porträtt som så väl bildar en biografi som en psykografi av huvudpersonens lyten och ambitioner.

Till det centrala i eftermälet hör att Ida Bäckmann blev en ”stalker”, en förföljare när hon uppvaktade de två storheter som hon utsåg till sina pärleportar – Gustaf Fröding och Selma Lagerlöf. Därav hennes tvivelaktiga rykte, men den verkliga biografin är givetvis en större men också mer oviss sanning.

Ida Bäckmanns cv är följande. Hon föddes 1867 i Åmål och dog 1950 i lantlig glömska. Hantverkardottern gjorde en klassresa genom att bli lärarinna. Hon fixeras tidigt av den geniale Fröding som under 90-talet insjuknar i galenskap och kronisk alkoholism. Ida debuterar med en nyckelroman, men tar snart steget ut i världen som globetrotter. Under en tio år är hon reporter och resenär som färdas genom Sydafrika, Sydamerika och Ryssland. Hon möter holländska utopister och greve Tolstoj, hon dras in i exotiska äventyr. Hennes Farliga färder och roliga blev en mycket uppskattad läsning.

Under hand uppsöker hon Fröding på hospitalet i Uppsala – som ”en Tingeling kring bardens trötta tunga skalle” – och blir systern Cecilia Frödings förtrogna. Ida väcker Frödings oroliga driftsliv och hon vill förlova sig med honom – som för att rädda hans skaldeära efter ett omtalat sedlighetsåtal. Hon portas av Cecilia. Fröding dör 1911 och Ida Bäckmann skriver en bok om skalden, uppmuntrad av den nyvunna bekantskapen Selma Lagerlöf.

När boken kommer ut 1913 blir den nedsablad i pressen. Som mobboffer får hon inte förväntad support från den världsberömda Lagerlöf som hon nu börjat klistra sig vid – i ömsom kyla, ömsom värme. Combüchen skildrar där en dubbel bindning där de tu både mästrar och uppvaktar varandra, fast mest Ida. Selma finner henne odräglig. När en ”sockertångsögd” Irja Browallius uppsöker Ida långt senare möter hon en torparkärring med Selmas brev i en låda under sängen och hennes porträtt på väggen.

Sigrid Combüchens skildring har en sorts cirklande form som modifierar den misogyna nidbilden av ”Rödpecka”. Bäckmann har karikerats som liten, ful och rödhårig, som erotiskt amputerad och därtill som en sekunda begåvning i den höglitterära kommunen. Och Combüchen summerar: Hon valde att vara biroll i Frödings och Lagerlöfs liv i stället för huvudroll i sitt eget. Hon blev den umbärliga – opassande ”välsk” i salongen.

När Fröding var en försupen idol med klen mun, var Lagerlöf lynnig men stötvis och underligt bevekt. I spelrummet däremellan öppnar sig den finare psykologiska väven hos Combüchen, just där tidigare litteraturhistoriker kippat med mejseln och murat i mosaiken. Ida Bäckman var förvisso en invasiv natur som ”stirrar på föremålet med oseende brunnsögon, ser in i sig själv med ögonen fixerade på offret”, men där finns också skala i kraftmätningen.

Frödings profil förblir här den väl bekanta, mer intressant blir bilden av Idas duell med den sakliga systern Cecilia, hon med ”tunga av toledostål”. Först vänner, sedan fiender. Cecilia ser Idas fintliga fåfänga, hennes osäkra balans. Visavi Selma Lagerlöf blir det än mer tydligt hur Ida Bäckmann är en sökare efter självbekräftelse med ”ryckig desperation”. Det blir en utdragen historia med mycket klipp och klistra i de brev som blev Idas paradgren. Hon skall trotsigt redigera sitt liv.

Om Ida Bäckmann framstår som en litterär stalker finns motbilderna i hennes förunderliga ”loopar” ut i omvärlden som globetrotter och världsreporter. Där är hon dristigheten själv och i Combüchens kapitel framkallas hon som närapå en romangestalt, men utan att det värderande skärpedjupet för den skull släpps. Så förskjuts och förändras den psykologiska bilden. Människan stiger fram ur karikatyren och Ida Bäckmanns oförtrutna levnadsmod kan kontrastera mot en värld av korta liv, dåliga nerver och stukade ambitioner.

Sigrid Combüchen läser man med två ögon – ett för berättelsens flätverk och ett för hur berättelsen berättas. Det är en rikt belönande dubbelblick som nu ”meandrar” sig fram över tidsdjupet och brevsamlingarna genom att växla mellan undran och analys. Combüchens stil är mättad – ena stunden nästan yppig, den andra sinnrik. Det hör nog till sympatins makt att både vara syrligt formulerad och medkännande. Det blir – som i den föregående boken om livsklättraren Hamsun – underhållning på bästa nivå.