Sigmund Freud: Konst och litteratur

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ett antal dagar har jag haft sällskap av Sigmund Freuds essäer om konst och litteratur, som kommit ut som band nummer elva i serien Samlade skrifter under redigering av Clarence Crafoord.

Så en morgon vaknade jag till liv av en dröm där telefonen ringde. Märkligt nog stod den i mitt föräldrahem. Men samtalet utspelade sig i nutid och handlade om vilka som var välkomna på ett sjukbesök, "de som stannat kvar" eller "de som gett sig iväg". Samtidigt såg jag min dotter som liten springandes nerför en backe. Så upptäckte jag att jag hade somnat om med radion på, mitt i ett program om hemvändande exilbosnier.

ANNONS

Freud gjorde oss en gång för alla uppmärksamma på att våra minnesräckor ibland är konstruktioner uppbyggda av fantasier och associationer. Om de än har en reell kärna så genomgår de ständigt förvandlingar. Men genom att ta dem på allvar kan vi lära oss något.

I essäerna diskuterar Freud litterära gestalter i stället för kliniska fall. Redan tidigt var han bevandrad i den klassiska litteraturen. Ibsen, Shakespeare, Goethe, Dostojevskij. Han frapperas av hur sådant som kommer fram på analyssoffan så mycket bättre finns återgivet i konsten och litteraturen. Som om författaren har ett sjätte sinne och ligger före i tiden. Liksom det lekande barnet och den vuxne som drömmer har den begåvade konstnären och författaren en förmåga att skapa ett "som om". Ett illusionstrick som gör det möjligt att kommunicera med det omedvetna.

En liknande förtjusning inför alltings mångtydighet visar väl den danske poeten Sören Ulrik Thomsen när han i En dans på glosor utbrister: "Det är egendomligt att i inspirationens rus uppleva hur gängse, banala glosor man har känt till och använt i hela sitt liv plötsligt blir dyrbara fynd".

Freud skriver: "Jag har ofta märkt att ett konstverks innehåll har starkare dragningskraft på mig än dess formella och tekniska egenskaper". Då avser han förstås även dess latenta innehåll. Inte någon realism plankad rakt av. Vad som blir förvirrande för dagens läsare är att Freud inte anser det nödvändigt att djupare analysera förhållandet mellan form och innehåll.

ANNONS

Spridda krav som då och då höjs på "den goda berättelsen" hjälper tyvärr till att underminera begreppet berättelse och berättelsens inneboende möjligheter.

För det första ligger det inte i linje med psykoanalysen att berättelser ska vara goda. Lovteatern i radions P1 i julas hade faktiskt modet att låta det hemska, "das unheimliche", finnas kvar i dramatiseringarna av Hans och Greta och Snövit. I motsats till den lättsmälta disneyfieringen av sagor som vi har lärt oss att uppskatta.

Många anser att barn ska skyddas från tillvarons kusligare sidor. Men det görs inte genom att undanhålla dem det som förr eller senare kommer att uppenbaras. Freud ägnar ett kapitel åt sagorna och deras funktion som "täckmantel" åt barndomsminnen.

Huvudnumret i samlingen är Freuds långa essä om Leonardo da Vinci. Om Leonardo skriver han att "hans affekter var tämjda, underkastade forskardriften". Som flera påpekat stämmer detta på Freud själv.

Leonardo som i övrigt är mycket restriktiv med sitt privatliv berättar någonstans att han minns att en fågel, en gam trodde Freud felaktigt, pressade in sin stjärt i hans mun när han var spädbarn. Utifrån det för Freud ett vågsamt resonemang som inbegriper Leonardos förmodade homosexualitet och mellanlandar i porträttet av Mona Lisa, florentinskan Lisa del Giocondo.

ANNONS

Freud letar sig fram som en detektiv, går in i en återvändsgränd, byter perspektiv och när man tror att han nästan är klar med sitt resonemang skjuter han in ett nytt vågat antagande. Så plötsligt skriver han att vi får lämna gåtan med Mona Lisas ansiktsuttryck olöst och dröja vid det faktum att hennes leende fascinerat både konstnären och betraktarna.

Just som jag la sista handen vid den här artikeln dök en tidningsnotis upp, om att en dr Armin Schlechter slagit fast att Mona Lisas gåta slutgiltigt är löst. Varefter en konsthistoriker, Frank Zöllner, skulle sagt att alla böcker som skrivits om hennes gåtfullhet varit onödiga.

I ett psykoanalytiskt perspektiv är dr Schlechters fynd också i det närmaste onödigt. Kruxet är ju inte vem som suttit modell utan vad porträttet väcker för medvetna och omedvetna föreställningar.

Från att ha varit närvarande i den kulturella offentligheten under 1900-talet trängdes psykoanalysen tillbaka, lustigt nog i ungefär samma veva som millennieskiftet. Andra tolkningsmönster gjorde sig gällande, som postkolonialism och feminism. Man kan reta sig på mycket hos Freud.

När Freud i något sammanhang kommenterar en tjänsteflickas fantasier om att ha sex med herrn i huset, innehåller hans analys förstås ingen kritik av själva tjänstefenomenet och av ojämlika maktförhållanden.

ANNONS

Det som är förbluffande är att hans framställningssätt både illustrerar och avvärjer det som han kritiseras för. Att inte vara verifierbar, att lyssna till fantasier.

Man kan mer och mer ta Freud som en författare med ett märkligt verktyg i sin hand. Det intressanta blir inte att vissa fenomen kan förklaras utan hjälp av psykoanalys, utan att det den vägen går att komma fram till något väsentligt.

* 1856-1939* Österrikisk läkare och författare, grundare av psykoanalysen.* I slutet av 1800-talet var Freud på sinnessjukhuset la Salpêtrière. Där fick han följa professor Jean-Martin Charcots demonstrationer av hysteriska kvinnor vilket fick ett avgörande inflytande på hans yrkesbana. * Ett 20-tal verk finns utgivna på svenska däribland hans mest kända: Drömtydning från 1900.* Freud är far till barnpsykoanalytikern Anna Freud och morfar till konstnären Lucian Freud.
ANNONS