London i början av tjugotalet. En värld som har förändrats, tidigare gränser börjar luckras upp. I sin sjätte roman återvänder som alltid Sarah Waters till svunna tider. Och hon skriver i en stil liknande den dåtida – människor rusar, ropar och rodnar – utan förmanande moderna pekpinnar.
Berättelsen förs av Frances, 26 år och av omgivningen betraktad som en hopplös ungmö. Hon säger emot män, avskydde kriget och har en gång kastat en sko på en parlamentsledamot. Värst av allt är ändå att hon haft en väninna. När förhållandet blev upptäckt svek hon både henne och sig själv. Skandalen undveks åtminstone. Nu har hon tagit på sig en roll, börjat passa i den, som en granne säger, men kvävs av den. För det här är ju inte det liv hon var menad för.
I det stora, nedgångna huset i det förnäma området bor hon med modern. De två bröderna stupade i kriget, fadern av en välfärdssjukdom och efterlämnande – förstås – stora och oväntade skulder. Tjänstefolket har de inte längre råd med. Huset måste ständigt dammas och städas. Frances är såväl sällskapsdam som hushållerska och städerska åt sin mor. De tyngsta sysslorna utför hon när modern är ute, för att hon ska slippa se dotterns förnedring. Ändå räcker det inte. För att klara sig annonserar de efter hyresgäster. Betalande gäster, som originaltiteln och eufemismen lyder.
Inflyttningsscenen är en av bokens bästa. Nervositeten, rädslan och osäkerheten blir så tydlig – hyresgästerna är ju inkräktare, i huset likväl som i livsstilen. En lika minnesvärd scen handlar om berusning och negativ intimitet.
Waters gillar detaljer, på gott och ont. Hon förflyttar läsaren till en annan tid, flanerande genom London eller i hemlivet, där skrubbandet ibland bara är städning men ibland symbolik för något annat.
Trots sin egen situation ser mor och dotter Wray ner på paret Barber. De är något yngre, han försäkringstjänsteman, och hon hemmafru men mest intresserad av att pynta sig själv och rummen.
Med klassresenärerna och krockar mellan världar, tider och förväntningar, med den bullriga arbetarklassfamiljen, den hjälplösa och förlegade överklassdamen och den obildade ligisten närmar sig Waters karikatyrer men lyckas oftast fylla formerna med kött och blod eller låta dem illustrera olika gränsöverskridanden.
Paret Barber spelar skivor och för in ljud och skratt i huset. Men väggarna är tunna och kanske är äktenskapet trots allt inte så lyckligt. Leonard söker upp Frances i trappuppgången och köket. Stöter han på henne eller är det bara hon som är obekväm? Hon blir mer intresserad av Lilian och en omaka vänskap utvecklas. Eftersom det är en roman av Sarah Waters är det lätt att räkna ut att den snart blir något mer.
Det blir hemliga möten i trånga utrymmen, nästanupptäckter och febrig längtan. Romantiskt rosenskimmer och hett, fumligt sex. De börjar, trots att det står en make och samhällets konventioner i vägen, drömma om en framtid tillsammans. Bara något enkelt, ett eget rum.
Då slår verkligheten till. Ett beslut skakar grunden och så en våldsam händelse som förändrar allt – det som är, kunde bli och har varit. Andra hälften är en kriminalroman. Även här är Waters lika detaljerad, inspirerad av verkliga rättsfall och skandaler, men det är inte att undra på att Frances trots all anspänning tappar koncentrationen under rättegången.
Emellanåt är Waters lysande – och dessutom för hon så självklart in lesbiska karaktärer i en epok där de knappt syntes – men delvis på grund av längden riskerar Hyresgästerna att bli mer intressant som tidsskildring än beröra som relationsroman.
