Jag gråter med föräldrarna, fast de flesta befinner sig i den yttersta periferin av bekantskapskretsen. Utan att kunna hejda mig går jag in på ungdomarnas egna sidor och kartlägger deras intressen, bekantskapskrets, pojk- och flickvänner. Jag klickar på partybilder och skymtar marijuanacigaretter och vodkaflaskor. Aha! När de inte lockar håret och har nallebjörnar runt halsen festar de till det och hånglar upp varandra. Jag läser vidare om mina bekantas släktingar, tar del av deras korrespondens, ser dem tungkyssas i Alperna och äta skaldjursplatå i solnedgången. Plötsligt befinner jag mig oroväckande långt borta från något som har med mig själv att göra. Men det går inte att sluta, inte när inspirationen tryter och tristessen smyger sig på. Hur ska jag kunna stå emot frestelsen, undvika att låta mig absorberas av detta dignande smörgåsbord av fascinerande familjefejder, otroheter och förälskelser?
Jag minns särskilt mannen som träffade en underskön kvinna på en buss, en kvinna som han lämnade allt för. De reste runt och älskade varandra på italienska, la ut filmade duetter, som snart, utlovades det, skulle finnas att köpas på skiva. Men när passionen tycktes vara som hetast blev det plötsligt tyst. Ett år senare dök han upp på bilder med gamla frun. Ett annat par i mitt flöde offentliggjorde sin kärlek redan första kvällen. De rapporterade ofta live till varandra (och till oss andra) från tåget. ”Nu är det bara en timme kvar tills jag får se dig, min älskade underbara! Älskar dig mer än jag visste var möjligt!”. Men bröllopet, som jag förstod skulle gå av stapeln efter bara några månader, ställdes på kort varsel in.
Jag pratade med några vänner i går om hur asociala vi allihop blivit. Vi orkar inte bjuda hem folk längre. När det ringer på dörren blir vi skärrade. Ingenting går upp emot att vakna upp nykter och fräsch på helgen. Jag insåg hur långt det gått när jag exalterat berättade för min yngre vän Lisa om den planerade cykelsemestern till Österrike. Hon tittade på mig med en blandning av äckel och medlidande i blicken och utbrast: ”Fy fan, vad tråkigt!” Kanske är mitt stalker-beteende på nätet en oroande konsekvens av mitt käcka, ordentliga liv. Jag borde umgås mer med Lisa. Frågan är om hon vill umgås med mig.
Tumme upp:Alldeles för mycket champagne!
Tumme ner:Ordentliga människor som lever upp genom att stalka andra.
Sara Kadefors är författare och skriver böcker, film- och tv-manus för barn, unga och vuxna.
