Bild: Glänta produktion
Bild: Glänta produktion

Samira Motazedi skriver med svärta och humor

Drabbande och många gånger upprörande berättar Samira Motazedi om flyktingskapet och vägen in i Sverige.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Få saker har berört mig så mycket som Samira Motazedis odyssé genom flyktingskapets berg- och dalbanor. Hennes blogg om den Kafkaliknande kampen med myndigheter, utanförskap, hemlängtan och tid, har varit en emotionell cliffhanger av stora mått. Jag har läst, gråtit, skrattat, blivit arg, känt sorg, vanmakt, ja hela mitt känslospektra har hon lyckats aktivera i sin extremt precisa och nakna förmåga att sätta ord på ovissheten.

Motazedi, som fick uppehållstillstånd i slutet av förra året, har nu samlat dessa och några andra texter i en bok som bär den både poetiska och sakliga titeln En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran. Det är en stor fröjd att återfinna dessa djupt drabbande berättelser om hur det är att lämna en orättvisa för en annan. Om hur det är att lämna ett patriarkalt sharialand där man inte får lov att skriva, tala eller klä sig hur man vill, om man inte vill hamna i fängelse eller bli sprutad med syra i ansiktet av systemets herrelösa lakejer, gasht-e ershad, som fungerar som moralpoliser i stadsrummet, för ett land där man bollas fram och tillbaka mellan olika instanser likt ett objekt, en siffra, eller än värre – som ingen alls.

ANNONS

En vacker dag, när hon kommer till Migrationsverket i Trollhättan, förflyttad från en flyktningförläggning som precis lagt ner och lämnar fram LMA-kortet (som visar att hon är asylsökande) till receptionisten får hon höra : ”Du finns inte med i vår databas ” och kort därefter: ”Du finns inte”.

Hur kan en vanligt funtad människa säga något sådant till en annan? ”Man kan ju inte anklaga Migrationsverket för att slösa sina resurser på charmkurser för sin personal”, skriver Motazedi på sitt sedvanligt lakoniskt skämtfulla sätt. Men charm räcker inte, skulle jag vilja säga. Det är en kurs i medmänsklighet de behöver. Och exempel på byråkrater utan vare sig hjärta eller hjärna kryllar det av i boken.

Motazedi får känna på riskerna hon tar när hon recenserar Migrationsverket, som uppmanar henne att sluta göra det. ”Om du vill ha uppehållstillstånd av dem, varför slåss du mot dem?” frågar en vän. Precis här visar Motazedis sitt stora kurage – när hon som flykting vågar träda ut ur den passiva offerrollen blir hon, genom skrivandet, ett aktivt, politiskt subjekt. Med lika stor rätt att få uttala sig i det offentliga rummet som någon annan.

Vad Motazedi också lyckas skriva fram är ”uppehålls-stilleståndet” i svensk asylpolitik, hur dåligt informationsflödet fungerar mellan Migrationsverket och andra instanser, som till exempel banker, som följer andra lagar. Eller sjukhus som inte vill ge den vård som hon har rätt till. Hon skildrar också de nya former av utanförskap en flykting måste ta sig igenom när hon eller han fått det efterlängtade uppehållstillståndet: kampen med språket, sederna, och konsten att ta emot hjälp från vänner utan att känna skuld eller skam. Här finns också mycket ljus och glädje och en relation till en mor som inte kommer lämna ett öga torrt. Detta är en bok som angår oss alla. Och nu, mer än någonsin.

ANNONS
ANNONS