Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sami Said | Monomani

Sami Saids kortroman Monomani både förvaltar och förnyar en stor litterär tradition.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Sami Said

Monomani

Natur & kultur

Att vara monoman är att bara ha en enda sak i skallen. Men jagberättaren i Sami Saids roman Monomani verkar ha minst två. För det första hans författarskap och romanen han skriver på; kanske Saids debutroman Väldigt sällan fin. Men viktigast är ett brev riktat till en flicka, Sara, som han bara träffat på nätet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Precis som när Kafka skrev till Felice Bauer är Saids brevskrivare ängslig för att hon ska tycka illa om honom och inte svara. Men till skillnad från Felice svarar inte Sara över huvud taget. Just Kafka är nog förebilden för Saids romanfigur, för han vill isolera sig med skrivandet, är självupptagen, står inte ut med promenader och är obekväm med socialt umgänge. Samtidigt vädjar han på varje rad: tyck om mig och acceptera mig fastän jag är en kuf.

Konstant spelar han ner sig själv, fastän han är övertygad om sin bestämmelse: ”din omtanke är onaturlig”. Said har ett par saker till gemensamma med Kafka: han har en krävande far och tillhör en etnisk minoritet, är utseende- och beteendemässigt avvikande, och påtalar sitt utanförskap både direkt och på omvägar med självironier. Det gäller att inte vara ”underlig”.

I många passager uppehåller sig brevskrivaren vid arbetet med romanen. Det går trögt, han tvivlar givetvis på sig själv, han jämför sig med lyckade och framgångsrika människor som han ändå anar har en mindre begåvning. Monomanin är ett försök till allmän personkaraktäristik. Är det inte brevvänner, sociala misslyckanden och intensivt men långt och utdraget romanskrivande handlar det om upptagenhet av choklad som belöningssystem.

”Man måste ställa sig utanför världen för att skärskåda den”, tycker han, men är samtidigt självkritisk nog för att se det smått löjliga och monomana i anspråken. Saids kortroman är en tät och sammanhållen text som både förvaltar och förnyar en stor litterär tradition.