Samar Yazbek reser i Syriens tomhet

ANNONS
|
-Exilen är lite som schizofreni, säger Samar Yazbek.

Nuförtiden bor hon i Paris, men hennes tankar har stannat i Syrien, hos människorna hon mött under sina resor tillbaka till kriget. Det är deras berättelser, deras ohörda röster, som ekar i tomheten.

Första gången hon flydde sitt hemland var efter att hon fängslats av Assadregimen 2011. Ett år senare återvände hon i hemlighet. Tanken var att hon skulle starta projekt för kvinnor, men det dröjde inte länge förrän hon insåg att syftet med resorna tillbaka, tre stycken under 2012 och 2013, också behövde vara ett annat. Hon behövde skriva.

-Minnet av offren håller på att dö. Då måste man hitta något väldigt konkret och verklighetsbaserat, för att göra minnet levande, säger hon, på plats i Stockholm för att fortsätta föra rösterna vidare.
Sarkastisk mot döden

Om hennes redogörelse för revolutionens första månader, "A woman in the crossfire" från 2012, beskriver en nivå i helvetet, menar Samar Yazbek att "Resa in i tomheten" är ett personligt vittnesmål från dess avgrunder.

ANNONS

Ur djupet skildrar hon möten och samtal med motståndsrörelser, jihadister, mammor. Hon besöker utarmade sjukhus och sargade städer, där civilsamhället luckras upp allt snabbare och där de utländska krigare som anslutit sig till IS och andra extrema jihadistbataljoner blir allt fler. Hon beskriver IS framfart i landet som en ockupation med inskränkta rättigheter som följd, påskyndad av kriget och omvärldens tystnad gentemot regimens massakrer.

Samtidigt skildrar hon också annat; glimtar av glädje i spillrorna. Lilla Alaas ögon. Kvinnan i Saraqib som viskar att "med mycken död, kommer mycken kärlek". Gapskratt mitt i bombräder.

-Skrattet har blivit ett hjälpmedel, säger Samar Yazbek och ler svagt.
-Man har blivit sarkastisk mot döden, för att död och liv har blivit så vanligt, nästan på samma nivå.
Bristande flyktingpolitik

Men hon vet också, bättre än många, att med mycken död, kommer mycken död.

-Om det här inte löser sig kommer våldet att föda mer våld, och exporteras till hela världen, säger hon.

Hon menar att terrordådet i Paris, hennes hem i exil, är ett tecken på det - ett resultat av kriget. När skotten ekade befann hon sig mitt i staden. Omvärldens handfallenhet och de politiska motsättningarna mellan fattiga och rika länder har gjort terrorismen mobil, säger hon, och betonar att västvärlden måste börja ta situationen på allvar och samarbeta för att stoppa kriget.

Vi träffas en dag efter att den svenska regeringen har presenterat sina nya förslag kring flyktingmottagandet. Samar Yazbek skakar på huvudet.

-Sverige har alltid hjälpt till. Det känns inte bra att de nu lagstiftar eller kommer med förslag som gör livet ännu svårare för människorna som har flytt kriget och döden, som söker trygghet och försöker börja ett nytt liv, säger hon och fortsätter:
-Och vilka regler tillåter människor som flyr tortyr, brutalitet och krig att lämnas att dö i ingenstans? Man måste tänka om: hur ska man göra för att integrera de här människorna så fort som möjligt?
"Ser ingen lösning"

Samar Yazbek bevarar minnena och fortsätter att arbeta för kvinnorna som blivit kvar. Men hoppet, det sinar på avstånd. Senast hon passerade gränsen och blickade tillbaka på sitt Syrien möttes hon av tomhet, ett ockuperat land och himlavalv. Hon kommer inte att återvända förrän regimen har fallit.

ANNONS
-Jag ser ingen lösning i dag. Om länderna som krigar inte kommer överens om att sätta stopp för kriget, då finns inget hopp. Syrien är delat, både sekteristiskt, ekonomiskt och politiskt. Det är ett land, ett folk, som man håller på att förstöra, slå sönder, förinta totalt.

Syrisk författare, journalist, aktivist och feminist född i Jableh 1970.

Romandebuterade med "Tiflat as-Sama" (2002) och har även skrivit romanerna "Salsal" (2008) och "En mörk strimma av ljus" (på svenska 2013). Arbetade innan kriget bland annat som manusförfattare för film och tv.

Skildrade revolutionens första fyra månader ur ett regimkritiskt perspektiv i "A woman in the crossfire", för vilken hon fick Pen/Pinterpriset och svenska Tucholskypriset 2012.

Efter att ha blivit fängslad flydde hon från Syrien till Paris 2011, men återvände i hemlighet vid tre tillfällen 2012-2013. Besöken, under vilka hon bland annat levde med Fria syriska armén, skildras i hennes senaste bok "Resa in i tomheten: En berättelse från Syrien" som nyligen översatts till svenska.

ANNONS