Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sam Kean | Liktjuven och barberaren

Björn Gunnarsson har läst Sam Keans underhållande bok om hjärnforskningens historia. Skönlitterärt levandegörs här historier om förfärliga hjärntrauman.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Sakprosa

Sam Kean 

Liktjuven och barberaren

Översättning: Elisabeth Helms

Fri tanke

Individuella fallstudier har alltid varit avgörande för hjärnforskningen. Så skriver vetenskapsjournalisten Sam Kean i sin bok Liktjuven och barberaren. Fallstudier är också vad som bygger upp hans berättelse om hjärnforskningens historia, om mer eller mindre galna vetenskapsmän (och ett fåtal kvinnor) och deras outtröttliga, ibland mycket oetiska, strävanden att få veta hur den mänskliga hjärnan egentligen fungerar. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Kean skriver oftast beundransvärt underhållande men ändå faktabaserat; kanske blir han stundtals lite lättfärdig, men kompenserar det med en stor dos humanism i attityden. Modern forskning, skriver Kean, "avfärdar ofta anekdotiska skildringar". Men, fortsätter han, "precis som i den bästa skönlitteraturen är det enskildheterna i människors öden som avslöjar universella sanningar".

Hjärnskador av olika slag har varit nyckeln till att förstå vilka områden i hjärnan som utför vilka uppgifter, och i sina historier om förfärliga hjärntrauman visar Kean en skönlitterär författares förmåga att levandegöra. 

Berättelserna om hjärnforskarnas egna trauman är inte mindre intressanta. Excentriska knäppskallar hela bunten verkar det som, ibland går Keans humor över i raljans som gränsar till lyteskomik. Men till fördelarna hör att Kean är ödmjuk i förhållande till alltför mekanistiska uppfattningar om neuroner, synapser och signalsubstanser.

Han tror inte på att "hjärnan utsöndrar tankar på samma sätt som levern utsöndrar galla". Förhållandena är betydligt mera komplexa. Just komplexiteten är Kean noga med att understryka. Väldigt många olika hjärncentra är inblandade i allt det vi kallar personlighet, minne och känslor, kort sagt medvetandet och det omedvetna. 

Kean betonar ihärdigt att "ingenting i hjärnan har en exakt plats". Hjärnans plasticitet gör att en skada på ett område inte nödvändigtvis behöver betyda handikapp på alla områden, en lärdom inte bara för dem som exempelvis behandlar strokepatienter, utan också för psykiatrin. 

Kropp och själ hör ihop, det finns inget spöke i maskinen, men hur maskinen får till jagkänsla, komplexa samspel mellan förnuft och drift, motsägelser och fantasins ofattbara storhet finns det knappast någon som kan säga idag, trots hjärnforskningens enorma framsteg. Miljardtals celler arbetar, och deras arbete resulterar i ett mänskligt medvetande, som kan uträtta briljanta likaväl som förfärliga ting. 

Kean skriver inte mycket om psykoser, däremot om hjärnskador som orsakar psykosliknande tillstånd, till exempel tvångstankar och tvångshandlingar. Men han är i alla fall barmhärtig nog att påpeka att orsak-verkan-förhållandet mellan signalsubstanser och psykisk hälsa inte är enkelriktat. "Ensamhet, isolering och känslor av hjälplöshet kan tära på signalsubstanserna".

Sunda förnuftet har förstås vetat detta länge: en människa i olyckliga omständigheter blir deprimerad, och förmodligen är det bättre att försöka ändra på omständigheterna än att enbart skriva ut signalsubstanspåverkande läkemedel. "Kronisk stress kan få axoner och dendriter (hjärncellsdelar) att skrumpna och ändra hjärnans tänkande på oförutsägbara sätt". Alltså är det minst lika viktigt att behandla psykosocial miljö som hjärnfysiologi, en lärdom av Keans roande medicinhistoria.