Göteborg är en stad som förändras. Från 1600- talets fästningsstad, till 1700-talets handelsstad, till industristaden Göteborg som växte fram i mitten av 1800-talet. Inför varje förändring har det varit en tid med stagnation.
1818, ett par decennier innan industristaden Göteborg började utvecklas, fick stadens styrande till och med be om statliga lån för att få ordning på den förlägenhet staden hamnat i. När industristaden Göteborg började avvecklades under 1970-talet, då varven och många av industrierna lades ned, var det tunga år med arbetslöshet och minskad befolkning.
I dag är Göteborg åter en växande stad som passerade 500000 invånare 2010. I det Göteborg som håller på att ta form i ett postindustriellt samhälle, eller informationssamhälle, är Volvo fortfarande det stora företaget, vars försäljningssiffror är avgörande för stadens välbefinnande. Men den kunskapsintensiva tjänstesektorn står för över 40 procent av sysselsättningen, och ökar.
Bostaden blev en vara
Det bostadsbyggande som under folkhemmet hade som mål att bygga bort bostadsbristen och ge bra bostäder åt alla, ersattes under 1990-talets av bostadsrättsbyggande för de som kunde betala. Bostaden förändrades från att vara en rättighet till en vara som kunde säljas och köpas, på en marknad. Fram till 1990-talet var prisutvecklingen på bostadsrätter låg, men vid sekelskiftet 2000 steg priserna och många kunde köpa och sälja bostadsrätter med vinst.
Även äldre flerfamiljshus i Vasastan, Johanneberg, och Linnéområdet omvandlades från hyresrätter till bostadsrätter. En bra affär ekonomiskt för de boende och likaså för berörda fastighetsägare.
Penningstarka köpare ställde nya krav på bostaden. 1990-talets bostadsrätter hade, förutom generöst med yta, golv av oljad ek i alla rum, stora och välutrustade badrum och kök, stora balkonger, samt vardagsrum och kök som ett gemensamt rum. Den allra viktigaste egenskapen var läget, där utsikt ut mot vatten rankades högt.
Bra läge på älvstranden
De före detta varvsområdena på Norra Älvstranden motsvarade alla krav på bra läge. Lindholmen, Eriksberg och Sannegården, började bebyggas med bostadsrätter redan i slutet av 1980-talet och byggandet fortsatte under hela 1990-talet. Trots lågkonjunktur kunde Skanska, NCC, PEAB och JM framgångsrikt bygga bostadsrätter, samtidigt som allmännyttan hade problem med tomma hyresrätter i förortsområdena.
Norra Älvstranden växte från knappt 500 invånare i början av 1990-talet till 5 000 tjugo år senare. I dag byggs de avslutande delarna vid före detta Eriksbergsdockan.
Tyvärr byggdes Norra Älvstranden enligt en förlegad planeringsidé. Bostäder placerades för sig och verksamheter och kontor för sig. Skillnaden är stor i jämförelse med jämngamla Hammarby Sjöstad i Stockholm. Där ställde stadsplanerarna mycket hårdare krav på att det skulle byggas lokaler för verksamheter i alla bottenvåningar och resultatet är i dag en fungerande blandstad.
Nytt och gammalt krockar
I relationen till bilen, resandet och det offentliga rummet märks också svårigheterna att lämna industristaden Göteborg. Satsningarna som nu görs på ökat resande med kollektivtrafik, och med Västlänken, är ett steg i rätt riktning mot ett mer ekologiskt hållbart Göteborg. Men samtidigt finns en trafikapparat som tillkom med 1960-talets planeringsfilosofi.
Krocken mellan nytt och gammalt blir tydligt i exempelvis Oscarsleden som byggdes för att kunna köra lastbil i 70 km/h genom Göteborgs centrum. Oscarsleden och 1000-tals parkeringsplatser i allra bästa centrala läge intill hamnen främjar bilåkandet och står därmed i direkt motsatsförhållande till ambitionerna att öka resandet med kollektivtrafiken.
Den barriär trafikleden skapar mellan Majorna-Masthugget och hamnen är dessutom ett hinder för stadens utveckling av ny bebyggelse längs södra älvstranden.
Samma problematik mellan gammalt och nytt finns då Göteborg förtätas med bostäder i Kvillestan, Kviberg och Kyrkbyn och med nya kontor på Lindholmen, Gårda och i Kallebäck. Förtätningen är positiv då staden byggs samman, det ger mindre avstånd och skapar ett minskat bilåkande. Samtidigt fortgår utbyggnaden av handelsplatser som Sisjön, Kållered och Åbro, vilket leder till ökat bilåkande.
Odinsplatsen visar vägen
Samma parallellitet i utveckling gäller för det offentliga rummet. Omvandlingen av Odinsplatsen är ett bra exempel där en överdimensionerad trafikapparat har byggts om till ett vackert torg. Samtidigt, en dryg kilometer österut, byggs det för fullt på Partihallslänken (Röde orm).
Ett mångmiljardprojekt som ger några minuters snabbare bilresa, men som tar en central yta jämförbar med 1600-talsstaden Göteborg i anspråk. Är det rimligt då det samtidigt är brist på mark för bland annat bostäder? Självfallet inte. Partihallslänken är ett gigantiskt slöseri med pengar och möjligheter, som bygger på ett förlegat trafiktänkande.
En del av industrisamhället var den så kallade Göteborgsandan. Avslöjandena kring muthärvorna rensade ut bland de onda goa gubbarna. Kvar är bara de fina goa gubbarna. När Göteborgs framtid diskuteras finns i dag en ny öppenhet och optimism som känns inspirerande.
Ett bra exempel
I denna anda skapas projekt i Göteborg, som förutom att det gagnar stadens utveckling, också är viktiga på ett nationellt plan för nytänkande, inte minst inom bostadsbyggandet. Ett exempel är Riksbyggens Positive Footprint House, som ska byggas på Södra Guldheden. Ett bostadshus med 132 lägenheter med inflyttning 2018.
Riksbyggen lanserar ett nytt sätt att gestalta ett bostadshus med smarta energilösningar och minimal miljöpåverkan. En viktig del av konceptet är social hållbarhet i form av olika typer av mötesplatser för dem som bor i huset. Det finns orangeri, odlingsterrasser, gym, liten bollplan, arbetsplatser för hemarbete, bilpool och cykelverkstad med mera. Men det kanske mest utmärkande är att sex av lägenheterna är speciellt vikta för unga. De kommer att säljas till ett lågt pris, och köparen förbinder sig att sälja på samma sätt. Riksbyggen dammar av det gamla begreppet solidaritet och skapar en lösning som möjliggör för den som inte har pengar på banken eller rika föräldrar att få en ny lägenhet i centrala Göteborg.
Ett bra exempel till
Allmännyttan i Göteborg har sedan 1990-talet haft en låg profil. Men nu är kommunala Älvstrandens Utveckling på gång att planera för Frihamnen och 9000 nya bostäder. Även här prövas en radikal idé om ökad jämlikhet i boendet. De som bygger husen i Frihamnen förbinder sig att leverera bostäder i fyra hyreskategorier. En med låg hyra, två mellanklasser och en med hög hyra. Det gör det möjligt att hyra en trerumslägenhet för under 10000 kr i månaden.
Någon annanstans i huset finns en dyrare lägenhet och ekvationen går i slutändan jämt ut. Det möjliggör även för de med en lägre inkomst att flytta in i ett nytt hus i Frihamnen.
Ett tredje bra exempel
En intressant utveckling pågår också i Nya Hovås, en ny stadsdel med flerbostadshus, som växer fram i södra Göteborg. Hovås var känt för sina många och långdragna överklaganden. Men i stället för att som vanligt komma med ett färdigt förslag bestämde sig HSB och NSG att först fråga medborgarna om deras åsikter. När HSB och NSG, tillsammans med Göteborgs stad, kunde utveckla sin vision genom att ta med medborgarnas förslag fanns inte många protester kvar mot nybyggnadsplanerna.
Processen i Nya Hovås visar att det inte är reglerna eller möjligheterna att överklaga som är problemet. Planarbetet i Nya Hovås blev klart på rekordfart.
De tre exemplen visar principiellt viktiga möjligheter där politiker, planerare och arkitekter i Göteborg visar en väg framåt. Ökat samhällsansvar är en viktig del av utvecklingen. Göteborg i framkant.
