Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

I den nya Harry Potter-boken är det Potters son som ska börja på Hogwarths.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Så bra är nya Harry Potter-boken

I söndags släpptes den nya Harry Potter-boken i England. Här är det Harry Potters son som har huvudrollen.

Bok

Genre: Alla åldrar

Författare: Jack Thorne, efter en idé av J. K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Titel: Harry Potter and the cursed child, parts one and two

Förlag: Little Brown

Bland det jag gillade minst med Harry Potter-böckerna var den extra slutscenen i sista boken Harry Potter och dödsrelikerna där Harry och hans vänner 19 år senare ska skicka sina egna barn till Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Dels handlade det om att författaren nog borde ha lämnat framtiden till läsarnas egen fantasi, dels om att hennes idé var så heterokärnfamiljsnormativ.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I vår värld har det gått nio år sedan den sjunde och då sista boken, men suget efter mer är fortfarande stort. Harry Potter and the cursed child är egentligen en pjäs, men känns också som sanktionerad fanfiction. Vad vill JK Rowling själv ändra när hon får chansen?

Börjar på plattform 9 ¾

The cursed child startar med bokseriens epilog. Med rusningen genom väggen till plattform 9 ¾, med tågresan till ett första skolår, med ett avsked som också är en början. Harry Potter är gift med Ginny Weasley, de har tre barn och elvaårige mellansonen Albus är livrädd för att hamna i Slytherin. (Fortfarande kvarstår tydligen tankarna om att elevhemmen innebär olika egenskaper: Gryffindor är goda, Ravenclaw smarta, Slytherin elaka och Hufflepuff … snälla?) Hermione Granger är gift med Ron Weasley, men deras dotter Rose, ambitiös och lika smart som sin mamma, får tyvärr en alltför liten roll i manuset.

The cursed child är just ett manus, dialog med sparsamma sceninstruktioner, så det gäller att läsaren redan kan sin Harry Potter-värld. Det finns mycket för fantasin att fylla i. Pjäsen är baserad på en ny originalberättelse av Rowling tillsammans med dramatikern John Thorne och regissören John Tiffany, men skrivet av Thorne.

Smart idé

Nostalgi är en kraftfull känsla, och kommersiellt användbar. Ibland dras det uppenbart i de trådarna, men det är trevligt att bjudas in igen. Trots att allt i pjäsen inte håller den klass det borde.

Idén med en vuxen Harry är smart, eftersom många av hans fans också vuxit upp och kan relatera till hans problem med krav, jobb och kanske föräldraskap. Redan i inledningen märks det att Harry är en obekväm pappa och hur hela hans generation redan har glömt hur det är att vara barn. Ron säljer skämtartiklar och vill vara en go gubbe men blir oftast pinsam i stället, är omogen som förälder och människa. Vad Hermione, nu trolldomsminister, ser hos honom förstår jag fortfarande inte, men kanske är Rowlings poäng att de två gör varandra bättre. Harry lider av överlevarskuld och är inte särskilt charmig.

Lika smart är det att välja någon annan som driver handlingen framåt. Albus Severus Potter är döpt efter Hogwarts berömda men också kontroversiella rektorer Dumbledore och Snape och har ett efternamn som är minst lika svårt att leva upp till. Han känner ständigt att han inte motsvarar andras förhoppningar.

Pappaproblem

Redan på tåget Hogwarts Express träffar han sin nya bästis, Scorpius. Bara en person skulle kunna döpa sin son så, och det är förstås Draco Malfoy, före detta Dödsätare och Harrys skolnemesis. Pojkarna förenas av pappaproblem: den ansträngda relationen till sin egen samt omvärldens förväntningar och rykten (Scorpius påstås vara Voldemorts son).

Det är inte enkelt att ha en berömd pappa och vilja forma sitt eget liv. De gör ingen succé på Hogwarts, men finner styrka hos varandra. Att det inte går att överleva ensam, oavsett om det är i vardagen eller kampen mot ondskan, återkommer i den mesta superhjältefiktion jag uppskattar.

The cursed child handlar om fäder och söner (jag önskar att det hade handlat om kvinnor också, särskilt Hermione) men också om tiden och om alternativa slut eller framtider. Allra mest är det ett äventyr. På väg mot det fjärde skolåret gör Albus uppror. Han vill visa sig värdig – oklart vad – och reser tillsammans med Scorpius tillbaka i tiden för att rädda ett liv.

Lurigt med tidsresor

Att tidsresor kan sabba framtiden, att även den minsta lilla förändring kan leda till något stort, vet väl alla (hur är egentligen kvalitén på undervisningen på Hogwarts?) och det går förstås illa. Här blir det också en gåva till fansen med klassiska ögonblick och platser som Triwizardtävlingen och Godrick’s Hollow (numera populärt hos mugglare för weekend-resor) samt tänk om. Tänk om Voldemort hade vunnit? Hur hade världen sett ut då? Hur kommer den att se ut? Harrys ärr har nämligen börjat värka igen, och ondskan dör ju som bekant aldrig.

Det som framförallt saknas är fördjupningen. Personutvecklingen. Vilka är Hermione, Ginny och Harry som vuxna? Men en pjäs är inte platsen för det, och om nu Rowling inte kan hålla sig borta från sin skapelse är det sympatiskt att hon väljer ett nytt format.

Jag blir dessutom rejält nyfiken på att se pjäsen, som verkar ha ordentligt med spektakulära effekter.

På svenska kommer Harry Potter och det fördömda barnet först 13 oktober.