Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Ruth Ozeki | En saga om tidens väsen

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ruth Ozeki | En saga om tidens väsen

Som en detaljuppmärksam kulturantropolog utreder Ruth Ozeki japanska tonåringars alla yttre kännemärken på subkulturell tillhörighet i En saga om tidens väsen. Det blir en romananrättning med lite för många ingredienser, tycker Björn Gunnarsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

roman

roman

Ruth Ozeki

En saga om tidens väsen

Översättning: Molle Kanmert Sjölander

Forum

En roman, men ändå med fotnoter, litteraturförteckning och bilagor. En romankaraktär som bär samma namn som författaren, och delar biografiska fakta med henne; men boken är ändå inte en självbiografi. En berättelse som vill ifrågasätta berättandets grundregler om enhetlighet i tid och rum, så till den grad att den använder magisk realism och naturvetenskap samtidigt. En skildring som vill skänka filosofisk tröst och visdom åt alla som kämpar med tidens flykt och dödens oundviklighet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ruth Ozekis En saga om tidens väsen är onekligen en romananrättning med många ingredienser. Inte ens grundhandlingen, om det nu finns en sådan, är lätt att redogöra för i korta ordalag. En olycklig japansk tonårsflicka skriver dagbok, och försöker reda ut sin familjs tragiska historia och sin utsatta situation. En japansk-amerikansk författare, bosatt på en ö utanför Vancouver i Kanada, hittar dagboken tillsammans med andra privata dokument ilandfluten på sin strand. Hon blir fascinerad, närmast besatt av flickas öde, och blir tillsammans med läsaren upptagen av att få veta hur det går på slutet.

En positivt inriktad läsning tar till sig Ruth Ozekis uppenbara berättarglädje. Hon vill gärna beskriva livet på ön, och alla de miljökatastrofer som uppenbaras för den som lever nära ursprunglig natur. Men framför allt vill hon gärna berätta om Japan. Om allt från den oändliga uppsjön av ungdoms- och subkulturer, inte minst de pornografiska, till självmordets unika kulturhistoriska ställning samt folklig japansk förfäderskult med demontro, andeväsen och spökerier.

Därtill kamikazepiloternas upplevelser under andra världskriget, och zenbuddhismens filosofi (Ozeki är själv zenbuddhistisk ”präst”). Som om inte detta räcker: en 104-årig zenbuddhistisk nunna, som kan ta djurhamn (hon förvandlar sig till en japansk kråka, nogsamt angiven med latinskt artnamn), som varit självbekännande anarkafeminist i sin ungdom och som tycks ha nått Nirvana. Eller åtminstone en hyfsat god humanistisk och pacifistisk upplysning.

Om romanen har ett huvudtema är det just tidsuppfattningen inom zen, och hur den på ett slående sätt verkar sammanfalla med delar av västerländsk filosofi och framför allt med kvantfysiken. Ozeki introducerar både zenmeditationens regler och kvantfysikernas teorier. Schrödingers katt spelar en viss roll, både som det ursprungliga tankeexperimentet, och som en egensinnig levande varelse, mitt emellan sin död och sitt liv.

Ozeki refererar både till Marcel Proust och Martin Heidegger – tonårsflickan grubblar över hur minnen kan återge liv, och hur tiden och varat förutsätter varandra. Berättelsen försöker gestalta hur tiden kan upphävas med hjälp av litteratur: författare och läsare vid olika tidpunkter och platser, men samma text.

Men mest är Ozeki didaktisk, det är som om hon helst hade velat skriva en lärande metafysisk essä, eller en omfattande kulturhistoria om Japan. Hon förklarar japanska skrivtecken, sedvänjor och folkkynne. Hon får med både terror-attentaten i New York 2001 och tsunamin i Japan 2011. Hon föreläser om kvantfysikens teorier om parallella världar. Hon har kloka synpunkter på hur sociala mediers ständiga krav på uppdateringar till slut leder till en paradoxal leda och längtan efter anonymitet.

Som en detaljuppmärksam kulturantropolog utreder hon japanska tonåringars alla yttre kännemärken på subkulturell tillhörighet. Det blir helt enkelt lite för mycket, och det är här som den positiva läsarten utsätts för stora påfrestningar. Vart och ett av uppslagen hade räckt till en egen roman, eller kanske som sagt en essä. Verkets helhet, inte minst gestaltningen av romanfigurerna, blir lidande på grund av författarens frikostiga uppfinningsrikedom.

.

Ämnet
Ruth Ozeki är författare, filmskapare och zenbuddhistisk präst. En saga om tidens väsen, som är hennes tredje roman, blev nominerad till Man Booker Prize 2013.

Skribenten
Björn Gunnarsson är litteraturkritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Jonathan Lethems En trädgård för dissidenter.