Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

jenny_wilson
Jenny Wilson charmade Roskildepubliken

Roskilde 06 recenserat

Sol, regn eller Fotbolls-VM kvittar. Roskilde är fullt av musik och här hittar du alla våra recensioner i festivalkronologisk ordning.
4 FYRAR
ROGER WATERS
Orangea scenen, söndag 21.30
I en knapp timme är det magiskt. Den ena tokklassiska låten avlöser den andra och Roger Waters har nog aldrig sjungit så här bra. In the flesh, Set the controls for the heart of the sun, Shine on you crazy diamond, Mother, Wish you were here, Have a cigar ... Sedan tappar det fart. Med The Fletcher memorial home, halvnya To kill the child/Leaving Beirut och en mer än lovligt stel Sheep försvinner fokus en smula. Och plötsligt blir det tio minuters paus. Oerhört märkligt. Men därefter vaknar det till ordentligt. Hela Dark side of the moon klaras av med gåshudsframkallande bravur och sedan följer extranummer på extranummer med idel klassiker. Roger Waters har kul när han spelar, han vägrar sluta, han ler, bjuder på sig själv och är raka motsatsen till gammal och trött. Slutresultatet är en klassisk spelning, något att minnas och vårda ömt, nästan varenda en av de 160 minuterna.
FREDRIK VAN DER LEE

4 FYRAR
FRANZ FERDINAND
Orangea scenen, söndag 19.30
Helt ärligt så trodde jag inte att skottarna skulle ro det här i hamn. Jag var helt övertygad om att deras smarta konsthögskolepop skulle falla tämligen platt ner från den alltför stora orangea scenen, att deras tjusigt struttande låtar skulle implodera i solskenet. Men ibland är det kul att ha fel. I det här fallet har jag dessutom helfel. Franz Ferdinand har nämligen vuxit i arenakostymen ordentligt och dominerar det jättelika publikhavet med en imponerande självklarhet. Med hits, frenesi, energi och publikfrieri visar de att största scenen, utan någon som helst tvekan, är rätt plats för konsthögskolepop.
FREDRIK VAN DER LEE
3 FYRAR
INSEN - ALVA NOTO & RYUICHI SAKAMOTO
Metropol, söndag 15.30
Den forne YMO-mannen Ryuichi Sakamoto har slagit sig samman med tyska technofiluren Alva Noto, som till vardags lystrar till namnet Carsten Nicolai och gett ut två album som jag inte hört och vet alltså inte vad som väntar mer än att det borde bli sevärt. Och det blir det. I ena ringhörnan en stor flygel, i den andra ett futuristiskt laptop-bord. Dova elektroniska brum blandas med klick och sprak och små spröda pianotoner smyger sig in likt ringar på vattnet. Repetitivt reflekterande snarare än meditativt söndagsvilsamt. Men nyfiket och snyggt.
PATRIK ANDERSSON

4 FYRAR
NAZARENES
Orangea scenen, söndag 15.00
Givetvis är det inte ett enkelt uppdrag de får. När Damian Marley ställer in sin spelning på Roskildes största scen så ska ju besökarna ändå få lite reggaegung. Och då flygs Göteborgsbaserade Nazarenes in, på väg hem från reggaefestival i Slovenien. Visserligen tunnas det ut ordentligt i publikleden, men de som blir kvar får ändå rejält med valuta för pengarna. Bröderna Noah och Medhane sjunger oerhört bra och Roots Radics är antagligen det svängigaste gäng som går att uppbåda på den här sidan det stora blå. Nazarenes dova, lunkande afrikanska reggae passar extremt bra i eftermiddagsgasset, kanske till och med bättre än Marleys hitlistedancehall?
FREDRIK VAN DER LEE

4 FYRAR
GEORGE CLINTON, PARLIAMENT, FUNKADELIC
Arena, lördag 23.30
Jösses. Oj. Hoppsan. Och wow. Femton personer på scenen. Vuxna män i blöjor och guldkavajerna från helvetet. Sång, dans, call-and-response, publikhetsande. Och så the crazy grandfather of funk - George Clinton - som glider omkring och regerar över kaoset, lika galen som Lee Perry lika osannolik som en Tage Danielson-monolog. Det är en freakshow av sällan skådad make, en cirkus som glittrar, pumpar och svänger. Det är funk, F-U-N-K och det är riktigt, riktigt roligt.
FREDRIK VAN DER LEE

4 FYRAR
THÅSTRÖM
Arena, lördag 20.30
Turnépremiär, mina vänner. Och det är en turnépremiär som går i danskt moll, ett moll som dessutom innehåller stora portioner illa tyglad explosionsfara. Thåström ställer sig på Roskildes näst största scen tillsammans med ett elakt samspelt band, inleder med Brev till 10:e våningen och FanFanFan och skojar sedan till det med en postrocksversion av bortglömda Ebbadängan Tittar på TV. Det är dovt, återhållsamt, koncentrerat och förbannat bra. Sångmässigt når Thåström nya höjder, ståpälsen är nästan konstant. Det här är angeläget och ilsket. Den 21:e juli spelar en pånyttfödd Pimme i Göteborg. Gå dit.
FREDRIK VAN DER LEE

3 FYRAR
PRIMAL SCREAM
Orangea scenen, lördag 19.00
Boogierock. Så, då var det sagt. Men så värst mycket av den varan blir det inte, trots senaste plattan. Primal Scream gör vad som faller dem in, och skiter fullständigt i vad som förväntas. Hultsfred 92 kvalar nog in på top tio medan Kåren 94 är bland det sämsta jag sett. Roskilde 06 gäller stenhård rock'n'roll. Som den lika stenhårda militantelektron på Exterminator och Evil heat men med larmande gitarrer. Det är blytungt och högt, men samtidigt går det inte att bortse från att solen skiner och få i publiken vevar med armarna i luften.
PATRIK ANDERSSON

3 FYRAR
JOSH ROUSE
Odeon, lördag 18.30
Sist jag såg Josh Rouse lyckades han med bedriften att, trots banduppbackning och succéskiva i ryggen, inte beröra mig det allra minsta och lämna mig helt kall. Den här lördagseftermiddagen styr han däremot upp vårt förhållande och visar varför jag, trots misslyckandet under vårt förra möte, fortsätter att spela hans skivor och tycka att han är en söt Nashville-kille. Ensam med gitarren och med en synnerligen vänlig publik, kör han ett trubadurset som gläder, värmer och regerar, trots dåligt ljud och ostämda gitarrer. Han blandar och ger små geléhallon från Subtítulo och Nashville, det är enkelt, sparsmakat och glädjande bra.
FREDRIK VAN DER LEE

3 FYRAR
ORANGE BLOSSOM
Ballroom, lördag 17.00
Om buttra rocklegender mest verkar se scenen som ett onödigt ont handlar det för Orange Blossom om ren och skär glädje, över mötet med publiken och över att överhuvudtaget få spela musik. Det mulitkulturella bandet, med bas i Frankrike, blandar arabiska tongångar med rytmer ibland hämtade från klubb- eller ebm-scenen. Vanligt trumset, en massa andra skojiga trummor och en elektrisk fiol som frambringar de mest märkliga ljud. I mitten fransk-algeriska Leïla Bounous i fladdrande vitt. Stolt och med en mäktig röst. En riktig glädjekick.
PATRIK ANDERSSON

3 FYRAR
DEATH CAB FOR CUTIE
Odeon, fredag 00.00
Ett stort grattis till alla er som vill ha er amerikanska indiepop smart, välkammad, väluppfostrad och vänlig. Ett precis lika stort grattis till alla er som tycker att Ben Gibbard är söt, oskuldsfull och lite seriefigursaktigt virrig och charmig och som därför vill titta lite på honom. På onsdag spelar nämligen Death Cab for Cutie på Accelerator i Göteborg, och att döma av kvällens uppvisning så kommer det alltså att bli en smart, välkammad och totalt ofarlig historia. En excess i trallallapop av bästa märke med den självklara toppen i hiten Soul Meets Body. Tack för det.
FREDRIK VAN DER LEE

4 FYRAR
HAPPY MONDAYS
Metropol, fredag 21.30
På den tiden var jag mer en Blue än en Happy Monday och har i dag lite svårt att sluta tänka på att det här är bandet som knarkade sönder hela Factory Records. Och att Shaun Ryder sjunger riktigt uselt där han lufsar runt med neddragen mössa och glas i hand. Samtidigt, på reptilhjärnenivå svänger det ordentligt, Bez dansar skojigt och, med undantag av en dos nostalgiutmattning i mitten, är det en tidsresa till det glada Madchester och dansfest där alla hittarna är med. Tänk bara så bra det hade blivit om Rowetta hade fått sjunga hela tiden.
PATRIK ANDERSSON

3 FYRAR
BOB DYLAN
Orangea scenen, fredag 21.30
Det står en liten svartklädd man med cowboyhatt bakom pianot på scenen. En egensinnig liten farbror som, vänd snett från publiken, stelbent stötsjunger fram lite klassiska låtar, som flämtar gutturalt och gurglar, och som knappast verkar se att det står ett hav av vördnadsfulla människor och tillber okritiskt i dammet framför scenen. Och ibland är det lätt att glömma. Glömma att han ju är en Legend och att man inte får irritera sig på introvert navdelskåderi, gubbstela coverbandsmusiker och märkliga och svåra låtval. Men ... tja, då kör han Maggie's farm eller The times they are a-changing och det mesta blir begripligt, logiskt och tillräckligt bra för oss alla. En Legend är ju en Legend och behöver ju inte alltid anstränga sig. Eller?
FREDRIK VAN DER LEE

4 FYRAR
RUFUS WAINWRIGHT
Arena, fredag 20.30
Jag tror jag att jag dött och kommit till en perfekt plats, säger han den där oförskämt snygge mannen bakom pianot. Och jodå Rufus, snällare och mer älskvärd publik får du nog leta efter. Här har vi ett smockfullt tält som hänger på varje ord, på varje sparsmakad pianoton, på varje kast med den långa bruna luggen. Och Rufus bjuder tillbaka allt vad han kan. Vibratosång från himlen, pianoballader, små gitarrplock. Och finfina låtar. Utan symfoniorkesterpompan står Wainwrights låtar kvar, nakna, sköra och alldeles underbara.
FREDRIK VAN DER LEE

2 FYRAR
MORRISSEY
Orangea scenen, fredag 19.00
Roskildes stora scen i flödande eftermiddagssol är inte Morrisseys forum. Han är naturligtvis klanderfritt klädd i uppknäppt skjorta, bandet likaså i skjortor i mörkare ton och vita slipsar (The Hives-parafrasen är med största sannolikhet ofrivillig), men all intimitet blåser bort i solvinden denna kväll. Han verkar lite loj, är ingen arenaartist helt enkelt. På gott och ont. Konserten är inte dåligt men berör inte och i Girlfriend in a coma blir det dessutom smärtsamt uppenbart hur mycket han behöver en Johnny Marr vid sin sida.
PATRIK ANDERSSON

2 FYRAR
LADY SOVEREIGN
Odeon, fredag 18.00
Lady Sovereign a.k.a. Louise Harman är en e.p. Hon må ha fått ur sig fullängdsskivor och demospår som fått internetforum att koka, hon må vara snuskigt rapp i käften och hon må vara konkurrenslös vinnare i "fluffiga kläder"-klassen under årets festival. Men inga rim, inga fräsande come-backs eller attitydkryddat mellansnack kan ta bort det faktum att 45 minuter är för lite. 45 minuters konsert är ett hån, ett "va, är det redan slut" och ett gå-hem-och-sura-precis-när-man-fått-upp-ångan. Kodordet blir "lättja" eller, möjligtvis "dålig kondis". Hej då.
FREDRIK VAN DER LEE

2 FYRAR
FRONT 242
Metropol, fredag 17.30
Belgarna bär träningskläder, bilhandskar och solglasögon som om inget hänt sedan, säg 1987. Med trummor, maskiner och två sångare som vrålar bodyanthems är det måhända inte dåligt men synnerligen okänsligt. I gamla Lovely day, i grunden en fin liten popdänga, är alla nyanser borta och det mesta mals sönder i slitna ebm-kvarnar till stroboskopljus och rökmaskin. Resultatet är förutsägbart, trist och knappt ens dansant. Okänsligt var ordet, sa Bull.
PATRIK ANDERSSON

4 FYRAR
SIGUR RÓS
Arena, torsdag 22.30
Att islänningarna gömmer sig bakom ett draperi (under första låten), spelar gitarr med stråke och sjunger på hittepåspråk avfärdar en del som pretentiöst, men det är deras förlust. För det handlar inte om att fjärma sig utan om att fokusera. På den storslagna, episka och drömska musiken.
Uppbackade av stråkar och blås förtätar kvartetten atmosfären i Odeontältet bit för bit innan låt nummer åtta från parantesplattan avslutar och scenen badar i rött, draperiet kommer tillbaka och ljuset skiftar i vitt och de bygger bygger bygger och intensiteten kryper längs ryggraden och reser nackhåren innan allt exploderar i rött och vitt och ett oväsen så infernaliskt vackert att det nästan gör ont.
PATRIK ANDERSSON

2 FYRAR
GUNSNROSES
Orangea scenen, torsdag 22.00
Givetvis är det kul att Axl Rose fortfarande kan sjunga. Givetvis är det kul att kunna konstatera att där man väntat sig en pliktskyldig greatest hit-kavalkad från en 44-åring som försöker snygga till sin has-been-status genom att bita folk i benen, så får man två timmar varierad kompott med gammalt och nytt och en riktigt vital frontfigur. Mindre kul är halvtimmeslånga gitarronaniorgier, dumdumt mellansnack och överspel i största allmänhet. Slutkänslan hamnar någonstans mellan onödigt och godkänt.
FREDRIK VAN DER LEE

2 FYRAR
JENNY WILSON
Odeon, torsdag 19.30
Väldigt mycket folk, väldigt mycket jubel och applåder. Jenny Wilson ler, säger ni väcker babyn, och pekar på sin runda mage. Två kvinnor, en man och trummaskin backar upp och inledande Crazy summer låter jättebra, trots att den utlovade sommarvärmen inte riktigt infunnit sig.
Tyvärr är ljudet riktigt krattigt och förstärker alla gälla, skärande toner. Scenframträdandet tillför inget till soloalbumet, som jag verkligen gillar. Som extranummer spelar hon helt nya Kids song och det blir allsång till stora textskyltar. Charmigt och helt okej, men räcker inte hela vägen hem.
PATRIK ANDERSSON
Mest läst