Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/4

Rondellhunden slukar allt i sin väg

Lars Vilks har blivit ett med sitt tioåriga projekt, Mohammedsaken. Journalisten Niklas Orrenius tog rygg på konstnären i ett år och upptäckte något nytt.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Genre: Sakprosa

Titel: Skotten i Köpenhamn

Författare: Niklas Orrenius

Förlag: Albert Bonniers

 

Lars Vilks hemsöker vår samtid. Enträget, nästan som en rättshaverist, fortsätter han att peta i samhällets mest variga sår. Inte ens efter det terrorattentat som riktades mot honom i Köpenhamn förra vintern, och som krävde en människas liv, gav han upp sitt konstprojekt Mohammed som rondellhund, snarare tvärtom.   

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är svårt att förstå Lars Vilks. Själv har jag besökt Nimis på Kullahalvön ett par gånger och hänförts av det romantiska och megalomaniska anslaget. Den enorma konstruktionen av vrakgods är utan tvekan stor konst. 

Känner obehag

Men inför Mohammedsaken, som Lars Vilks själv kallar allt det som hänt efter att han målade sin rondellhund för snart tio år sedan, vrider jag mig oroligt. Jag känner ett instinktivt obehag. Inte bara inför de våldsamma följderna utan även inför det konceptuella anslaget. I Lars Vilks värld blir allt som på något sätt snuddar vid hans verk en del av projektet – även denna text. Rondellhunden är som ett svart hål som slukar allt som kommer nära. 

LÄS MER: Vilks mässbesök skärper säkerheten

Men samtidigt som jag känner obehag blir jag också fascinerad. Vad vill han? Vad tänker han? Vad känner han? Inte bara som konstnär utan som människa? För det finns väl en person bakom konceptet? 

Skotten i Köpenhamn

Journalisten Niklas Orrenius går i närkamp med dessa frågor i boken "Skotten i Köpenham"n. Det är ett spänstigt reportage om Lars Vilks, om extremism och om yttrandefrihet. 

Niklas Orrenius är den nyfikne reportern som bestämt sig för att ta rygg på konstnären. Under ett år följer han honom med det uttalade syftet att förstå såväl Mohammedsaken som vår samtid. Niklas Orrenius tänker sig att Lars Vilks är ett prisma genom vilken han kan få syn på samhället, dess blinda fläckar och konflikter. 

Vilks ställer upp

Lars Vilks ställer gärna upp. För honom är Niklas Orrenius reportage en välkommen aktualisering av konstverket. Rondellhundsprojektet måste ju hela tiden få ny energi för att inte dö ut. 

Skotten i Köpenhamn går alltså att läsa på två plan: dels som ett regelrätt reportage, dels som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. 
Jag tror att det är viktigt att ha den distinktionen i bakhuvudet. Lars Vilks släpper nämligen aldrig sitt projekt. Han är alltid lojal med sitt konstverk, vilket betyder att han är konsekvent opålitlig. Han säger det som krävs för att skapa kontrovers, obehag, osäkerhet. Hans främsta mål är att ingen ska vara riktigt säker på vem han egentligen är. 

Många journalister har lurats av detta skådespel. De har inte förstått att Lars Vilks alltid är sin självpåtagna roll; att han faktiskt är beredd att driva sitt projekt vart det än tar honom. 

LÄS MER: Eldade upp Lars Vilks "Dalonien"

Men Niklas Orrenius gör inte det misstaget. Han navigerar skickligt runt Lars Vilks och hans konceptvärld, och lyckas faktiskt säga något om konstnären som känns nytt och genuint. 

Lars Vilks vill provocera, skriver Niklas Orrenius. Men hur provocerar man i en tid som omfamnar i stort sett allt? Till och med Nimis har blivit en älskad turistattraktion. Jo, genom att vara hållningslös, genom att glatt ställa upp på allt som kommer i ens väg. I en tid där allt mer delas upp i gott och ont, vägrar Lars Vilks att ta ställning. 

Glidning på gång

Det är åtminstone hans princip. Men Niklas Orrenius visar att det ändå finns en glidning i Lars Vilks uttalanden under åren, en glidning mot den antimuslimska rörelsen. Udden i Lars Vilks uttalanden är ofta riktad mot islam, samtidigt som han konsekvent vägrar att ta avstånd från de högerextrema grupper som gjort honom till sin favorit. Detta är onekligen ett problem för en konstnär som påstår att han står över allt politiskt. 

LÄS MER: Debatt om det fria ordet på grävseminariet

Hur ska denna glidning tolkas? Niklas Orrenius tror inte att det handlar om ett politiskt ställningstagande. Nej, politik intresserar inte Lars Vilks. Snarare handlar det om en fascination för det förbjudna, obehagliga och onda, för den mörka sidan med Lars Vilks egna ord. Enligt Niklas Orrenius påminner Lars Vilks om en obstinat ung man som envisas med att gå runt i t-shirt med en bild av Charles Manson på bröstet – enbart för att se hur omgivningen reagerar. 

Drabbar människor - riktiga människor

Problemet är bara, påpekar Niklas Orrenius, att den rasism, den högerextremism och den jihadism som Lars Vilks leker med är högst verklig. Den drabbar människor – riktiga människor, även konstnären själv.

LÄS MER: Lars Vilks hemlig gäst på konferens i Göteborg

Därför finns det något sorgligt över Lars Vilks och hans projekt. Hans ironiska provokationer har blivit en del av en värld av hat – en värld som inte har plats för lekfullhet. 

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks, men hans fall visar hur trång och våldsam offentligheten håller på att bli. Niklas Orrenius ser honom som en mätare på tillståndet i vårt land – och det ser tyvärr inte bra ut. 

Mest läst