Ja, jösses. I si så där 25 år har jag inte läst Roland Barthes fragmentsamling Kärlekens samtal, denna turnering av Goethes stora kärleksdrama Den unge Werthers lidande, av kärleken så som den kommer till tals hos Stendahl, Proust, Nietzsche, Freud, Lacan, Schiller… , denna text, eller om jag hellre ska säga dessa texter, som utkom i original 1977 och som så mången kulturman i min unga akademiska omgivning tog på så stort allvar – då, någon gång i, framförallt (i just mitt liv), 1980-talets slut och övergång i 1990-talet.
Det var aldrig så att jag avstod från att läsa i någon sorts protest. Det var mer att det där var något som jag aldrig riktigt nådde fram till. Det var kanske inte precis för mig… jag hade för mig att det var svårt, djupt, abstrakt. Teori, med ett mycket stort och imposant T. Eller så var det bara att en annan väg öppnade sig framför mig, där vi läste sånt som den amerikanska genusteoretikern Judith Butlers snåriga Gender Trouble och den norska psykologen Hanne Haavinds rammande analyser av den heterosexuella parrelationen.
Nu, när jag äntligen läst Roland Barthes fragment, i Leif Janzons reviderade, korrigerade och uppdaterade översättning och med tjugo helt nya fragment som efter Barthes död funnits i en pärm, slås jag av motsatsen. Det här är texter som är så vänligt diskuterande, så tillgängliga, så ibland nästan banala. Eller åtminstone skenbart banala, jag är osäker på vilket.
Jag fångas av de där 80-talsminnena, hetsar upp mig en del över varför det här i så hög grad var de unga kulturmännens litteratur. Visst, apolitiskt, på andra sidan det politiska 70-talet. Visst, i dialog med den manliga, europeiska litteraturhistorien, de stora. Men vad då? Varför tillskrev jag det också en abstraktionsgrad och svårtillgänglighet som det inte har? Varför läste jag det aldrig?
Det är vackert, känslosamt, sökande. Det är, som Carin Franzén skriver i sitt fina förord, ett utpekande av kärlekens beroende av symboliska koder. Och det hade betytt något för mig, då. Nu, däremot, vet i sjutton, kan man nå en punkt där det känns som om kärlekens diskurs, och då talar vi framför allt om eros, den kärleken, och i synnerhet förälskelsen, blivit en koloss vars uttryck inte känns så viktigt att utreda (som för den älskande Barthes), utan snarare att undslippa? Kanske.
Här finns i alla fall för den som så vill all möjlighet till självbespegling och igenkänning: likhetstecknet mellan att älska och vänta, telefonen som inte ringer, den älskade som tonar bort, slutar svara som en älskande, slutar älska. Gränslösheten, omåttligheten, omöjligheten att retirera, ge tillräcklig plats åt den andra. Eller omvänt, den andras intrång, den påtvingade närgångenheten, driften att hålla avstånd, hålla bort. Också hur kärleken gror i andras blickar, att det är någon annan som pekar ut den som ska bli den älskade. Svartsjukan, förtvivlan, eller som Barthes själv uttrycker det: den älskande kan inte ’tala’ om kärleken (och hur skulle den kunna vara annat än talad) utan att vara tvungen att nämna förtvivlan. … ’Jag älskar dig som man måste älska, i förtvivlan.’
Roland Barthes referensvärld är manlig. Werthers Lotte är en av få kvinnor, ett givet objekt. Men alltså en av få. Här finns också X, Barthes egen älskade, åtrådda, svårtydda. Jag gillar att Barthes, gissningsvis genom sin homosexualitet, låter kärleken tala utan att allt för påträngande tala om sköra kvinnor på piedestal eller yppiga brudar i dirndl, eller vad man nu skulle kunna föreställa sig. Samtidigt funderar jag över om det är där en del av förklaringen ligger, att mina unga vänner kulturmännen i Kärlekens samtal erbjöds kliva in i en tämligen helmanlig miljö, trots ämnet (där den älskade återkommande är en man, liksom den älskande). Och trots att Barthes demonterar de där färdiga positionerna; den väntande, kvinnliga (tänk den vävande Penelope i Odysseen och framåt) och den irrande, manliga (tänk den Flygande holländaren som söker utan att finna, men också riddaren som åtrår på distans och så riddarhöviskt strider och skälver och gråter).
Roland Barthes dog 1980 sedan han blivit påkörd av en lastbil. Han var på väg hem efter en middag med Frankrikes president Mitterand. Vid sin död var Barthes professor i litteratursemiologi (vid Collège de France i Paris).
Han var semiotiker (=teckentolkare), semantiker (=meningsteoretiker) och lingvist (=språkvetare). Bland annat. Kärlekens samtal tillkom under ett seminarium som Roland Barthes anordnade på 1970-talet. En mer adekvat titel hade nog varit kärlekens tal, för mer än något annat handlar textfragmenten om den diskurs som den älskande har att tillgå och som på något omstörtande vis varje gång är lika förutsägbar och instängande som omstörtande och unik.
Roland BarthesKärlekens samtal
Klassiker
Översättning: Leif Janzon
Modernista
