För de stora, gränslösa medieföretagen har journalistiken länge varit en nedskärningspost, ofta reducerad till bisyssla i utbudet av underhållning och förströelse.
Tidningsvärldens omvandling, dess dåliga självförtroende och journalistyrkets uppdelning i underavdelningar med allt mindre gemensamt, skapar förstås samtidigt en marknad för tillbakablickar. Inte sällan framstår det vi nu ser i backspegeln som exotiskt.
På Nation Portrait Gallery i London visas fram till slutet av oktober en utställning med pressbilder från Fleet Street, Daily encounters, vars ackompanjerande bok blir till både brittisk historielektion och påminnelse om att inget är så gammalt som gårdagens lösnummer. Fleet Street var länge Londons stora tidningsgata. Begreppet, laddat med makt och pressmytologi, punkterades sedan i stort sett över en natt när Rupert Murdoch 1986 sparkade typograferna och flyttade hela sin produktion till en modernare tidningsfabrik utanför centrum.
Historikern Eric Hobsbawm har skrivit, i Ytterligheternas tidsålder, att 1900-talet blev de vanliga människornas sekel, "dominerat av konst producerad av och för dem". Med två redskap gjordes vanligheten synlig som aldrig förr: reportaget och kameran.
Daily encounters handlar om hur fotografin öppnade och populariserade dagspressen. Det tidiga seklets makthavare fångas vid slottsgrinden eller på väg mot parlamentet och i deras uppenbarelser avtecknar sig både självklar överklasspondus och nödvändigheten av att formulera politiska alternativ. Och när myndigheterna försökte hindra pressen från att visa förödelsen under de tyska flygangreppen 1940 skickade den påhittige fotografen Fred Morley fram sin assistent, som utklädd till mjölkbud fullgjorde sitt uppdrag på en sönderbombad gata - en strax klassisk, men arrangerad, bild av okuvligt vardagsmotstånd.
Det är slående hur gammalt journalistikens intresse för kändisar och brottslingar är. Här blixtrar det kring soloflygare, prinsar, skådisar och dödsdömda skräckfigurer, från 1930-talet och framåt. 1971 i Evening Standard tar Alfred Hitchcock sig för pannan inför en löpsedel med rubriken "Another necktie strangling".
Två favoriter i samlingen betonar annars stillsamheten bortom rampljuset. I Daily Express 1939 sitter nästan hela Ipswichs fotbollslag i samma badkar och öppnar så en glugg in mot en svunnen tid, innan idrotten blev business. För dem som rökte blev det inte mycket kvar av den blygsamma spelarersättningen. 1965 hittar en grupp reportrar och fotografer en avspänd Harold Wilson med pipa, semestershorts och sandaler, fjärran det politiska larmet, men ändå med full kontroll över mediepådraget. Det måste ha varit det här informella pressmötet som fick Tony Blair att satsa på spinndoktorer och Cool Britannia.
Långt ifrån allt i Fleet Street-materialet är bra fotografi. Ibland handlar det bara om att vara på plats och få en glimt. Mycket tyder på att det är detta som också är viktigast i dagens nyhetsfotograferande; efter några decenniers dragning åt dokumentära berättelser har pressbilden likriktats, den formatiseras och förbilligas. Klicket från mobilen hörs omedelbart hos alla som är uppkopplade.
Det har blivit lättare att fånga det som smäller, men samtidigt kanske svårare att säga vad det betyder.
