Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Robert Seethaler | Tobakshandlaren

Robert Seethaler kunde skrivit en riktigt freudiansk sagohistoria men väljer inte den enkla vägen, skriver Björn Gunnarsson om romanen Tobakshandlaren.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Robert Seethaler

Tobakshandlaren

Översättning: Jörn Lindskog

Thorén&Lindskog

Franz, huvudperson i österrikiske Robert Seethalers roman Tobakshandlaren, är som en sagofigur. Naiv och lite klenbegåvad, direkt från landet, men samtidigt frimodig, utan känsla för vilka faror han egentligen utsätter sig för. Som Dummerjöns, eller Askeladden. Och han möter en jätte och ett monster på sin bildningsresa ut i världen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jätten är en vishetens åldrade jätte. Som biträde i en tobaksbutik nära Berggasse i Wien får Franz nämligen ingen mindre än Sigmund Freud som regelbunden kund. Året är 1937 och trots att muncancern – och de eländiga tandproteser han brottats med sedan 20-talet – är så illa att han bara med svårighet kan tala, fortsätter psykoanalysens fader ändå att röka cigarr. Som den dummerjöns han är anförtror sig Franz respektlöst åt Freud när han träffat en böhmisk kabarédansös med frikostig sexualitet och blivit handlöst förälskad.

Seethaler kunde gjort en riktigt freudiansk sagohistoria av detta. Franz är faderlös och mycket modersbunden, dessutom uppväxt i Salzkammergut som framställs som bonnighetens stamort på jorden. Men Seethaler väljer inte den enkla vägen i skildringen av den oväntade vänskap som uppstår mellan Freud och Franz. År 1937 står Wien, Österrike och världen givetvis inför ännu värre katastrofer än Freuds cancer. Det är dags för Anschluss, och gentemot nazismens monster överlever inte Franz godhjärtade mod. Romanen är ju trots allt ingen saga.

Freud undkommer Gestapo och flyr till London den 4 juni 1938. Franz stannar och protesterar på sitt sätt. Seethaler tycks hysa samma slags förakt för den småborgerligt inskränkta vardagsnazismen hos österrikarna som Elfride Jelinek och Thomas Bernhard. Men han skildrar den med en mildare, mer klurig ironi.