Nej, det gick ju inte för J K Rowling att skriva en kriminalserie för vuxna under pseudonymen Robert Galbraith – utan att hennes eget namn röjdes. Redan efter första romanen – The cuckoo's calling (2013) – avslöjades vem som dolde sig bakom Galbraith, genom att Rowlings advokat berättade för sin fru som twittrade om saken och så var namnet offentligt.
Jag försöker tänka bort Rowling under läsningen av Galbraiths andra kriminalroman – Silkesmasken – som precis som debuten, på svenska Gökens rop, har den lätt överviktiga, enbenta krigsveteranen och privatdetektiven Cormoran Strike och hans assistent Robin i huvudrollerna. Men det är svårt. Rowlings lägger sig i, hon står där bredvid Galbraith och får mig att undra vem som är vem. Vad som är vad. Hur ska jag exempelvis förstå kvinnoporträtten? Är det den medvetna författarens lek med den fördomsfulla? Eller inte?
Jag tänker mycket på Robert Galbraiths kvinnobilder. På att kvinnorna är så vackra, så koketta, så fula, så oformliga, så förtjusta (någon enda gång) och så förnärmade (nästan hela tiden). Förvisso utgör Robert Galbraiths män också ett slags nidbildsgalleri – männen är skalliga, blyga, uppblåsta, självupptagna och kan mycket väl vara fascinerade av sina egna testiklar eller så hämmade att de håller sig till att teckna av andra män med kläder på – men det är på något sätt ändå kring dessa män allt kretsar. Kvinnorna dras till männen, vill ha männens hela uppmärksamhet hela tiden, surar när männen har ett yrkesliv (eller älskarinnor) och kan slå till med både mattkniv och 1600-talets samlade morbiditet när sveken blivit för många.
Någon gång möter här också en man som suckar (Robins fästman Matthew till exempel), men det verkar framför allt vara en kvinnlig åkomma, det där att känna sig åsidosatt, bortvald, hotad – liksom att bli gravid utan att vara säker på vem som är fadern.
I Silkesmasken spelar en grotesk nyckelroman om förlagsbranschen en sorts huvudroll. I det brittiska mottagandet hittar jag inga uttryck för att även Silkesmasken ska läsas som en nyckelroman. Men tanken föds tidigt, precis som insikten om att författaren förvisso behärskar det kriminalromantekniska hantverket, men inte håller mänskligheten särskilt högt.
